Vem gillar avsked? Vem vill skicka iväg någon de gillar till andra sidan jorden? Möjligheten finns att man träffas igen, men inget är säkert när avstånden är så stora. Jag har blivit mer blödig med åren. Men jag tror det beror på att jag fått ta sådana stora avsked som kanske blir för hela livet. Det är inte en rolig sak att göra. Shit alltså! Avskedet jag menar på nu gäller Bill, från USA. Det är inte jag som har lärt känna honom i första hand, utan Helenas mamma Anna-Lena. Om jag, som har träffat Bill två gånger, tycker det är jobbigt att säga hej då. Hur ska då familjen Sunesson känna? Det råkar bara vara så att Bill är en ur-härlig människa som påminner mig om min morfar. (Utan att mena att Bill är super-gammal.) Om alla Bills släktingar och vänner är som han, så känns det som en riktig förlust att inte träffat dem. Och sannolikheten för att jag någonsin kommer göra det är lika med noll. 
Hur fåning kan man bli egentligen? Här sitter jag och sörjer över människor jag inte ens träffat, men jag kan inte hjälpa det. Så är det bara. 
Om man ändå kunde få ner det här på engelska så man kunde få fram det till personen det rör så skulle det vara underbart. Han bör få veta att han är uppskattad flera tusen gånger om.

Have a nice flight!

Tack och hej,
leverpastej!