God kväll kära vänner och okända.
Hur mår ni?
Jag mår som en tilltäppt dammsugare. Med tanke på hur mycket skit jag går och drar in stup i kvarten så är det inte konstigt att jag känner mig tilltäppt och hängig. Det är otroligt, när jag tänker tillbaka på de senaste tre - fyra veckorna så kan jag konstatera att jag inte har stannat hemma en hel dag för att jag känt mig dålig. Jag skulle kunnat haft jullov sen en månad tillbaka, men nej nej. Jag, Ellen den lille kämpen drar mig ändå till byggnaden där vi får jobba som djur. Offra blod, svett och tårar...
BRYT.
Nu är det nog. Så allvarligt är det inte. Men visst vore det kanske nyttigt att stanna hemma och vila upp sig. Ta sig en chans att vrida tillbaka dygnet och komma på rätt köl igen.

Inom de närmaste 5 dagarna kommer jag bete mig som en skållad höna. Jag borde vara överallt och om man kunde skulle jag dela upp mig i flera stycken och verkligen vara på flera olika ställen. Jag är 16 år. Det är väl ändå inte meingen att man ska leva som en tokstressad 45åring med hus, 3 barn som alla har varsin fritidsaktivitet, jobb och hund? Det ska väl faktiskt vara en viss, ytte pytte liten skillnad mellan de olika åldersfaserna? Alla vi 16 åringar borde klaga över frisyr, brutna naglar, skolan som fullkomligt tar död på oss, kompisar, nya och gamla ex och span. Jag kan inte ärligt säga att jag inte alls gör något utav dessa tonårsprylar, men jag gör samtidigt väldigt mycket som den tokstressade 45åringen gör. Åh, nåväl, det är bara jag som inbillar mig. Egentligen har jag det säkert väldigt lätt för mig, utan att vara medveten om det.  -  Påminn mig om hur bra vi ungdomar har det nu igen, bara en gång till, sen lovar jag att vara nöjd med att jag lever ( eller överlever)!

Ser ni.. Den som väntar på något gott, väntar verkligen inte för länge. En enstaka dag är inget att klaga över.

Tack och hej,
leverpastej!