Det blir inte alltid som man tänkt det och det är bara att leva med det. Ibland får man ändra på sina planer i sista stund. Det känns ofta vädligt snöpligt. Idag var det jag som fick ändra på min planer inför veckan. Tanken var att jag skulle följt med Helena och hennes familj till fjällen imorgon och stanna där till fredag. Igår fick jag veta att det inte var på fredag vi skulle hem, utan på lördag. Det funkade inte alls eftersom jag hade tagit på mig att jobba på lördag i tron om att vi skulle vara hemma på fredag redan. Det blev lite paniksökande efter en ersättare till jobbet idag, men jag hittade ingen. Så då blir det ännu några oplanerade dagar för mig. Jag är förövrigt ganska fri, när jag tänker efter. Ingen familj hemma. Bara jag och minst 7 stycken 24-timmars dygn innan någon familj närmar sig hemmet. Snöpligt, tomt, men samtidigt kommer jag nog inte att gräma mig i en månad över detta direkt. Tacka vet jag moppen, utan den vore jag så gott som fängslad här i Kasamark.

Men tänk att jag missat denna utsikt i veckan, Oxtindarna i Norge..

  



Imorgon ska jag städa mitt rum. På något vis har jag lyckats hålla resten av huset fint, medan mitt egna rum som vanligt ser ut som.. ett tonårsrum, av den stökiga typen. Det ligger kläder överallt på golvet, masor med olika papper (viktiga som oviktiga) på olika olämpliga ställen. Prylar som jag inte vet vad det är eller var de kommer ifrån ligger och tar plats lite var stans. Sen ska jag inte glömma de gigantiska dammråttorna i rummet som är omöjliga att missa - de ska bort. Efter jag har rensat ur rummet ska jag planera vad jag måste handla nu när jag blir hemma längre än väntat. Det känns som en  ganska vuxen sak att göra, men jag måste om jag ska klara veckan. Jag kan inte leva en hel vecka utan mjölk, frukt, bröd, pålägg, och såklart grönsaker! Så då blir det en moppetur in till stan.


SKOLAN:
   

Nästa vecka måste jag tacka ja (eller nej) till gymnasiet. Åh, vad jobbigt det känns, och det blir inte ett dugg bättre av att majoriteten av de jag snackat med förbereder mig på sjukt mycket plugg. Och vad vill jag egentligen komma ifrån nu? Jo, just pluggandet! Samtidigt vill jag inte höra att det går att byta linje. För det kommer förmodligen inte kännas bättre. Det är själva upplägget i skolan som jag vill bort från, slippa prestera, slippa visa färdigheter och kunskaper, bli bedömd och få ett godkänt eller icke godkänt resultat, slippa att omedvetet jämföra sig med andra. Listan på vad jag vill slippa kan göras lång. Jag kommer inte byta linje om jag ändå har gårr 2-3 månader. Då kommer jag ändå traggla mig igenom de 3 åren för att jag är för bekväm för att byta till en annan linje. Slutresultatet kommer bli att jag kommer vara körd i bottnen när jag går ut skolan. Men vad vet jag. Det här kan också bli ett av det bästa valen jag gjort här i livet. Men varför känner jag mig så styrd och låst av det här beslutet. Varför känns det som om det inte finns någon återvändo när jag en gång tackat ja? Shit alltså. Det är jag som måste bestämma, jag och endast jag. Då kan jag undra varför det känns om det är andra som har valt program åt mig. Kan det vara för att jag bestämde mig sista möjliga kvällen? Kan det ha varit för att jag funderat alldeles för lite på det här valet. Något är det i alla fall som gör att jag inte vill tänka på hösten. Ändå närmar den sig med stormsteg utan att jag kan göra någonting alls. Jag kan tänka att det här beslutet gäller en tidsperiod som handlar om 3 år. Bara 3 år... Eller så kan jag tänka att 3 år ändå är 3 år. Och 3 år är ändå lång tid som det kan hända mycket på, både positivt och negativt. 3 år kan vara länge, men det kan också gå snabbt som attan. Jag vägrar att hoppa av skolan ett år. Det komer innebära att jag aldrig får en gymnasieutbildning eftersom jag med säkerhet kan säga att jag aldrig kommer orka sätta mig i skolbänken efter ett år av ledighet. Så skola blir det, men ska det vara såhär svårt?

Himmel, det där stycket behövs inte läsas. Jag grubblar så galet mycket. Och det där är bara bråkdelen av vad som snurrar i huvudet mitt. Nu ser jag ändå fram emot att försöka norpa åt mig lite tid av Anna om hon har tid med mig nu när jag är ute i sista stund. Och kanske tillbringa lite tid i mormors lägenhet i stan. Vi ser väl. Jag tar dagens som den kommer. Det jag inte kommer kunna göra, som jag verkligen vill göra - är att övningsköra! Ring om det är något, jag har nästan alltid på mig telefomen!

Tack och hej,
leverpastej!