Var hälsade:

      

Nu är det bara att checka läget.. Det är helg, lördagnatt. Vilket betyder Söndagmorgon/natt egentligen. Och jag känner mig inte ett dugg ledig. Imorgon har jag tusen saker att göra och lära mig, TUSEN! Hur ska det gå hade någon tänkt? Det kan inte vara sanning att det är såhär dryt. Jag är så fruktansvärt trött. Det är absurt.

Nu är det dags för någon (i det här fallet jag själv) att skälla på mig och få mig att sluta gnata och klaga. Vad är det roliga i det liksom?  Det spelar ingen roll hur trött jag är eller hur tråkiga saker jag har att göra imorgon. Ingen annan blir glad av att höra om dem, för att inte tala om mig som återigen blir psykiskt nermosad. (Som faktiskt inte spelar sådan stor roll längre.)

Jag ringde AnnaSara och kraxade fram några fåniga meningar om hur ynkligt man är och allt man skulle vilja ändra på. Det kändes bättre, för stunden. Men jag antar att allt som inte uppskattas är återkommande, så om en kvart kommer jag säkerligen göra en nödkrasch igen. Förhoppningsvis landar jag mjukt.

Vad är meningen med att agera impulsivt på någon minut för att sedan ångra allt i nästa? Finns det något bra i det? Är impulsivitet en bra grej. Jag gillar att vara impulsiv och sopntan, oftast. För tänk om man skulle planera allt, precis allt. Varenda steg man tog, varenda konversation, varenda inköp, varenda tanke, osv osv. Det vore ändå helt jättetrist.
Men det är helt klart inte en "happy feeling" när man utför en handling som man ångar direkt. Men hur gör man för att undvika denna impulsivitet?
Vad är det som frestar oss att göra fel saker, vad vill vi med dem. De måste finnas en grundläggande vilja och tanke bakom, som man kanske inte alltid är medveten om. kan man hindra dem viljan och tanken. Den begäran, kanske efter uppmäsksamhet?

Det är inte någon som råkar ha en ledig lägenhet, minst en 3:a som jag och några familjemedlemmar skulle behöva? Även om jag inte har lyckats nämna den här lilla detaljen så ligger det till så att vi ska flytta in till stan. Huset är sålt och vi ska vara härifrån senast den 1 mars. HAPPYFACE på hela familjen Bergström! Eller...?  Det är en blandning av alltihopa. Det är spännande att hamna på ett nytt ställe, och skönt på ett praktiskt sätt med tanke på att allt kommer typ 2 mil närmare. Wow, blev det helt plötligt så här nära till hela världen? (Mitt-i-natten-humor, ursäkta så mycket.) Men när man börjar tänka närmare på den dagen då vi faktiskt vandrar ut ur huset för sista gången och lämnar ifrån oss nycken till vad som har varit trygghet och en känsla av hem, så känns allt helt plötsligt en gnutta vemodigt. Det faller inte krokodiltårar, men det känns i hjärtat! Tänk att inte längre ha rätt att komma och gå hur du vill, i ett hus som har varit plats för så många händelser och känslor. Det tål att tänkas på.

Grattis till just dig, som har lyckats läsa så här pass långt. Ett pris utlovas vid inläggets slut, på heder och samvete!

Hur mycket påverkas man av sina vänners inställningar och åsikter? Hur mycket kan man själv påverka dem? Kan man få en person att ändra sina tankar om sig själv? "I'm trying, I'm trying, I'm trying, I'm trying, I'm trying - So bad, but it just won't work."
Jag vill inte att mina närmaste ska blir påverkade av mitt omuntra humör. Men jag kanske vill påverka andra att tänka positvt, när jag själv gör det. Det verkar som att det bara går att föra över en känsla eller åsikt när det är något nedstämt, klagosamt och jobbigt. Varför inte när man är glad, positiv, ser klart på allt och har en bra rundinställning till allt? Livets hårda gång antar jag.

Jag har tänkt på en till sak som råkade ploppa upp i mitt huvud igen (minst 6:e gången för idag). AnnaSara berättade för mig att 75% av hjärnan är vatten - Okej, inte allt för förvånande med tanke på hur den verkar funka för mig. Och någonting som känns lite slösaktigt är att vi faktisk bara anväder  ca 12% av hjärnans kapacitet - Surt, I guess?

(Jag passade på att skriva en mil nu när tangentbordet faktiskt verkade fungera och inte utelämnade allt för många bokstäver. Pass på, här kommer slutet!)

Jag har blivit en stickare, som stickar vantar och tycker et är mysigt. men det tackar jag för mig och drar mig ill kojs.
Priset som utlovades tidigare i inlägget får bli den klassiska: Äran. (Just för att jag inte alls kunde komma på något tråkigare och mer uttjatat.)

Tack och hej,
leverpastej!

PS. En Bond är alltid en Bond, Casino Royal var bara härlig,en frisk fläkt av lite fart och spänning.