Jag satt just och tänkte på två stycken låttexter som jag borde läsa för mig själv oftare.
Bara i dig, har min själ sin ro.
Bara i dig, min gud.
Bara i dig har min själ sin ro, bara i dig min gud.
Från honom kommer mitt hopp, bara han är min klippa
Min frälsning och min borg, jag skall inte vackla.
Och..
Låt oron få sjunka som stenar mot botten, hela ditt liv är ett samtal med honom,
som bär universum och bor i ditt hjärta. Han delar ditt liv både glädjen och smärtan.
Du är en bön.
Gud är din bön.

Jag skulle inte beskriva mig som troende. Men jag mår bra av att läsa ord som de här och ta till mig dem. Det stärker mig, i alla fall för ett tag.

Idag har jag flängt, fast på ett segt sätt. Imorse satte jag mig på moppen med en packad idrottsbag och körde till stallet för att ha ett möte angående julshowen som ska planeras, och genomföras helst. Sen körde jag till IKSU och jobbade på min kondition, både på rullande band och i vatten. (Jag är dock inget vattendjur) Vi har ju konditionstest och jag måste ju vara lite förberedd (som att det jag gjorde idag skulle hjälpa). När jag skulle hem lyckades jag stanna till hos mormor och bli kvar där i nästan 5 timmar innan jag började köra hem.
När jag körde hem hände det en sån där sak som jag kommer kunna skratta åt för mig själv i månader framöver. När jag hade kommit ut i skogen, på vägen, så kör jag ikapp en bil. Det var för den delen en epa-traktor som masar sig fram i 40 km/h. Den orkar jag inte ligga bakom hela vägen hem, så jag besämmer mig för att köra om. Och när jag har kört förbi och ska svänga in framför så slår den som kör epan på en sorts siren som låter som en polisbils. Snacka om att jag höll på att skita på mig! HAHA.

Tack och hej,
leverpastej!