jag kom på i går kväll när jag precis höll på att somna;
jag glömde berätta om en man som kom in på cafét igår som var gör-skön. när jag hälsade på svenska ursäktade han sig och sa att han bara pratade engelska. den engelskan var det härligaste jag hört på läänge. han var kanske i 30 års-åldern, bar keps, skrattade och sprätte omkring som om han var den gladaste människan på jorden. tillslut var jag så nyfiken att jag inte kunde hålla mig från att fråga var han kom ifrån. den mannen blev om möjligt ännu gladare och tyckte det var dunderkul att jag frågade. det visade sig att han var från Washinton DC och hade varit en vecka i umeå och skulle vidare till Abisko dagen därpå (idag alltså). så den sköna engelskan var alltså amerikanska och denna människa hade rest till umeå i jobbet - från USA! hur läckert är det inte med människor som kommer lång, långt ifrån hemma? och hur intressant är det inte att få veta vad de har för planer när de besöker vårat land, vad som förde dem hit osv. jag ville bara fortsätta prata med denna spännande människa och han verkade inte ovillig att fortsätta berätta men "plikten kallade" och jag fick lov att nöja mig med det jag fick.

jag vill vara turist i ett annat land - varför inte USA?

ps. jag har varit en duktig flicka och tränat ikväll, på iksu träffade jag cajsa - en klasskompis från 9an. det var trevligt och hur länge sen som helst. gymmet är förövrigt inte den första platsen jag skulle välja om jag fick välja en plats att stöta ihop med vänner och bekanta. där vill jag vara anonym och i min egen bubbla. men någon gång då och då är inte helt fel!