Sista avsnittet där tjejen och killen bestämmer sig för att adoptera bort sin blivande dotter för att ge henne ett så bra liv som möjligt. ett liv som de inte hade kunnat ge henne själva. Kan man föreställa sig hur det skulle vara att lämna bort sitt eget barn? 

Jag är inte alls den som suktar efter barn och längtar tills jag har egna kravlandes runt benen, men att se detta rörde verkligen om det för mig. Tårarna trillade som om de försökte bilda en ny amazonas när den biologiska pappan skrev ett brev till sin dotter. När de sedan skulle lämna över barnet kunde jag inte alls kontrollera tårkanalerna. 

Någon gång när jag har fått ordning på mig själv, levt vilt och galet och åkt jorden runt vill jag ha barn. Som min någon sa; Jag tror att inners inne finns det något hos dig som tycker om barn. Du kommer bli en bra mamma Ellen. Jag hade en supermening att lägga in precis här - något om att gilla/ogilla barn, men jag glömde bort. Saken jag skulle komma till var att; jag vill ha mitt eget barn, det kommer jag att tycka om.

Nu är jag hungrig och ska definitivt käka innan jag drar och tränar. HARE!
(Ps. Det är rätt läckert att det fungerar, en liten mini-ellen liksom - skulle det kunna bli bättre?!)