Jag vet inte vad jag har gjort idag som ställde till, egentligen allt! Vart ska jag börja, allt gick som mer eller mindre fel.

Planen var enkel; Vakna vid 9, äta frukost, hämta moppenycklarna och en rabattkupong, åka till MAXI och köpa USB-minne + feta ost, sammanstråla med pappa och få linserna, köra till helena, få spanienbilderna en smaskig middag och vara hemma igen vid 8 för att packa. Klockren och enkel plan!

Verkligheten blev en annan.. Väckarklockan ringde som planerat vid 9 men jag vaknade inte då utan snarare vid halv 11. Redan då insåg jag att tidsplaneringen skulle bli förskjuten, rätt rejält. Så jag åkte hem till mamma, utan att ha käkat något alls, för att lämna räkningar och plocka lite. Det viktigaste med trippen till mamma var att ta med USB-rabattkupongen och mopednycklarna tillbaka till pappa. Så här långt lyckades jag rätt bra (förutom att jag någon gång under de senaste dagarna har lyckats lämnat frysen öppen och nu hade det växt fram ett mindre isberg i köket), fick även ihop en väska med lite varma kläder som jag definitivt behövde när jag körde hem från Helena i kväll. 

Så, jag lämnade min packade trunk hos pappa för att göra mina ärenden på MAXI. Kom överens med pappa att slå en pling till honom när jag var klar och möta upp med dem så att de kunde åka vidare till Umeå Lagun och premiärbada. So far, so good.. Jag löpte in på MAXI och hittade mirakulöst snabbt vad jag skulle ha - vidare till kassan. Slängde upp varorna på bandet och gjorde ICA-kortet redo. Utan att tänka på vad jag gjorde drog jag kortet och knappade in koden, fick kvittot. På vägen ut kollade jag en gång extra på den lilla papperslappen och ser att jag inte alls har betalat 199 kr som erbjudandet sa utan 229 kr. (Wooah, 30 kr hit eller dit? Men ja - faktiskt spelade det roll!). För att ordna till det lilla missförståndet snackade jag med en anställd som påpekade att erbjudandet bara gällde om man fått hem en kupong. "Just det, kupongen - självklart, hur kunde jag glömma det?" Jag cyklade ju till mamma enkomt för att hämta just den. Tjejen i kassan lovade att hon kunde fixa till felet om hon bara fick kupongen och kvittot. Visst kvittot var inget problem, det fanns nära till hands, men vart hade kupongen krupit iväg? Jag kunde svära på att jag la den i börsen innan jag åkte. En liten awkward moment uppstod medan jag grävde 15 varv genom både börs och väska inna jag fick ge upp och inse att kupongen inte längre var med mig. Med en försäkring om att jag skulle komma tillbaka plockade jag tillbaka mina saker och gick mot utgången, det visade sig vara ingången och dörrarna öppnade sig inte. Dum som jag var stod jag och stirrade ett bra tag på dörrarna innan jag vaknade upp och tog rätt dörr ut. (jag kom aldrig tillbaka och jag hittade aldrig kupongen..)

När jag plockade upp mopednycklarna ur väskan insåg jag att väskan var onormalt tom. Vart var hemnyckarna och.. mobilen!? Jag som skulle ringa pappa nu när jag var klar? Den var uppenbarligen inte i väskan och inte heller i någon av mina två gapande tomma byxfickor. Med en suck satte jag mig på moppen och började - jakten på pappan. Första möjliga ställe var för mig Specsavers där han skulle hämta linserna. Efter en omständig tur längs med älven och snirklande i stan parkerade jag utanför optikern, krånglade av mig glasögonen, moppehjälmen och insåg att butiken var full med människor. Fast ingen av dem var pappa eller Signe. Nästa anhalt blev då lägenheten, de kanske hade åkt tillbaka? Innan jag ens tog mig fram till vårt hus var jag tvungen att tränga mig förbi en vägunderhållningsbil som blockerade trafiken i rondellen vid EXPO på Teg. Tacka vet jag moppen sådana gånger. 

Självklart var ingen hemma på N. Obbolavägen, inte ens hyresvärdarna som sitter inne med en extranyckel till hemmet. Vid det här laget hade jag bittert insett att de enda prylarna jag behövde låg i trunken som i sin tur låg på hallgolvet i lägenheten. Utan bättre planer satte jag mig utanför huset och hoppades att någon skulle dyka upp. Så klart kom inte en endaste själ till min undsättning. Snilleblixten - MORMOR, hennes telefon kan jag låna och hon bor inte långt bort. Men även det visade sig vara en nitlott. När jag kom fram och började tänka efter mindes jag att hon faktiskt skulle till sin mysiga kolonilott just idag. Efter en snabb diskussion med mig själv kom jag fram till att mina bästa chanser var att köra snabbt, snabbt, snabbt till mormors stuga och hoppas på att både hon och hennes mobil var där. Sagt och gjort, jag satte mig på moppen och körde huttrande i snålblåsten till tomtebo. Där möttes jag av mitt första genombrott denna dag - en glad Ville som kom emot mig med svansen vevande fram och tillbaka. Mormor såg förvånad med glad ut. Jag förklarade min situation och mormor, snäll som en ängel bjöd mig på saft och sockerkaka och lånade glatt ut sin telefon. Äntligen kunde jag ringa pappa - UPPTAGET! Istället ringde jag Helena och förklarade varför jag inte hade ring eller dykt upp i Hössjö, hon var nog mest glad eftersom hon också hade kommit upp senare än planerat. 

Pappa svarade och fick en rapplande förklaring till varför jag inte hade ringt. Med en lite road ton upplyste han mig om att de var ca 5 minuter från Umeå Lagun och att vi kunde träffas där utanför. Jag valde att ta vägen som går längs med sjön mot vattenlandet. Visst, det gick sakta eftersom det är grusväg men jag tog mig framåt. helt plötsligt står det en grävmaskin på vägen och verkar inte ha några som helst planer på att flytta på sig. Jag kan omöjligt komma förbi på någon sida. "Great. Bra att du har ett jobb mr. grävare... JAG HATAR DITT JOBB, DRA OCH GRÄV NÅGON ANNANSTANS!!"

Tillslut fick jag kontakt med killen i grävaren och han vinkar tillbaka, fortsätter gräva och gör sedan en ansats att flytta sig lite från vägen. Jag chansade och tog mig precis förbi, lagom munter gasar jag på för att inte mer än 200-300 meter senare mötas av en blockerande bil mitt på vägen. Denna gång brydde jag mig inte om att stanna utan tog en tur ut i diket för att komma förbi. Åh, jag ville bara grina vid det här laget!

Tillslut, tillslut kom jag fram till Umeå Lagun och höll nästan på att parkera mitt under en "Cykelparkering förbjuden"-skylt. Medan jag vandrar mot entrén spanar jag efter pappa men ser honom ingenstans. "Toppen, ska jag få lov att trassla mig in på området nu? Typ;

Jag [flänger ut armarna och frustar] - Kolla på mig, SER DET UT SOM OM JAG SKA BADA?" 

Som tur är hann jag aldrig så långt innan pappa ropar på mig från omklädningsrummet. Så tillslut fick jag mina efterlängtade linser och en nyckel till lägenheten. Tack, tack, tack - det finns nog en Gud trots allt. 

Kvällen blev härlig med supergod mat hos Helena och trevligt ett återseende av Evelina. Glassen som vi smaskade på till efterrätt var i toppklass. Nu är jag återigen hemma i mammas lägenhet och ska påbörja min packning inför ett par härliga dagar med Anna i Jävre, söder om Piteå. Det vankas sol och härligt boende vid havet, måste säga att det kan vara precis vad jag behöver efter en sån här dag.