Nu är jag återigen hemma, men jag har fortfarande inte koll på vilken dag det egentligen är - lördag, söndag? Om jag och Anna hade fått som vi velat skulle vi fortfarande vara på bergön och vänta på en till supervacker soluppgång. Fast man kan inte få allt och vi har faktiskt haft det übersnyggt de senaste dagarna! Bara legat vid havet på en filt med en bok, skön musik, fika, solen och på kvällarna har vi suttit på en hälla och speglats av kvällssolen i det lugna vattnet. Vad mer kan man önska sig liksom?
Nåväl, ett litet missöde fick vi vara med om.. Annas telefon är numera ur bruk, trots att jag offrade mig så fint.
(HÄR KOMMER HISTORIEN!)
Grejen var den att vi hade sett på en fantastisk solnedgång och var på väg upp till stugan. Jag gick några steg före min kära vän Anna när jag hörde ett missnöjt vrål och strax därefter något som gled på en klippa. Min första tanke var: "Kryckan åker i havet!" När jag vände mig om var det inte en krycka jag såg utan en vit/röd en telefon glida snabbare och snabbare mot vattnet. I flera onödiga sekunder stod vi som förlamade innan jag släppte det jag höll i och rusade nerför den sluttande klippan. Jag var inte ens nära att få tag i den. Anna halade upp sig och ropade "DASE" om och om igen. Jag löpte och hämtade en båthake som en förlängd arm, i hopp om att vi skulle slippa kliva ner i det kyliga havet. Med Anna som hängde fast vid min ena fot för att se till att jag inte åkte ner i havet sträckte jag ut det andra benet så lång jag bara kunde och lyckades ändå bara peta på telefonen med båthaken utan att få tag om den. Efter någon minuts hopplöst försökande insåg jag att det bara fanns en sak kvar att göra - kasta kläderna och hoppa i vattnet... Sagt och gjort drog jag av mig kjolen och satte mig tveksamt på huk där vattnet tog vid på klippan. "Ett, tu, tree - Let's go!" Det var ISKALLT. Hjärnan slutade i princip fungera (ingen större skillnad från mitt vanliga tillstånd i alla fall) och stenarna på bottnen var hala som ålar. "Rädda telefonen" snurrade om och om igen i min annars tomma hjärna. Några olycksamma försök kostade jag på mig innan jag fick tag i den lilla jäkeln och började uppdraget "Ta mig upp från vattnet". Det var lättare sagt än gjort. Klippan var otroligt hal och ur jag än försökte hitta någon skarv att ta fäste vid verkade det som om jag skulle bli kvar där i det iskalla havsvattnet. Tur att jag har en intelligent vän som drog fram den odugliga båthaken och faktiskt hakade upp mig så att jag kunde hitta fäste på klippan och kravla mig upp som ett annat blötdjur.
Snipp snapp snut, så var sagan slut - Grattis Anna på födelsedagen!
