Jag tvivlar starkt på att jag kommer någonsin skaffa ett barn. Vi klickar liksom inte, inte alls. Jag tror inte jag har känt mig bekväm med en enda unge typ någonsin. Det har alltid varit mer eller mindre jobbigt att bli lämnad med en människa under 8 år för att sen förväntas ta hand om och sysselsätta den. Förut tänkte jag att det var mig det var fel på, att det nog förmodligen bara var jag som var ovan. Jag har tänkt om, med 18 yngre kusiner kan det bara inte bero på att jag är ovan med barn? Nej, problemet sitter inte helt i mig. Jag ska vackert erkänna att jag inte kanske anstränger mig speciellt mycket för att vi ska komma överrens, jag och barnen. Men jag tror inte barn gillar mig heller speciellt mycket.
Idag på jobbet till exempel:
En pappa kom in med sitt barn. Först tyckte jag det kändes lite jobbigt men så tänkte jag om (det händer nu och då att jag liksom verkligen försöker gilla de små) och kollade en andra gång på barnet. Det var kanske 1 år, mörkt och tjockt hår, sneda kinesögon med långa ögonfransar, en moccafärgad hy, rosiga kinder och knubbiga små fingrar och plutiga läppar som sög på någon del av klädesplagget (redan där, med dregglet började det gå fel). Ungen var rent ut sagt gullig!!! Jag tog beställningen av pappan och försökte mig sedan på ett försynt "hej" till bäbisen. Ni vet - gullig, ljus, fånig röst och med ett leende på läpparna. Barnet i fråga reagerade med att fästa på blicken och stirra på mig med uppspärrade ögon. Eh.. okej? Vad ska JAG göra nu, snart börjar barnet gråta! Bäst att ta nästa kund...

Men det är det här jag menar, de blir nästan alltid rädda för mig när jag ändå försöker gilla dem. Näe, inga barn åt mig säger jag bara! De är alldeles för komplicerade!

så kort och gott. det dröjer nog läänge innan det här kommer vara jag:
(dels beroende på att det är en man på bilden.. eh!)


TJINGELING!