15.10.2009, Med tåren i ögonvrån:
"Det var något speciellt med eran klass, ni var en magisk grupp. De nya är bra, men det är inte samma sak utan er."

Det är nu som min gamla högstadieklass 9G, bör lyssna upp lite extra (om nu någon av dem läser det här). Jag sprang in på Tegs Central idag efter ett tandläkarbesök för att säga hej åt lillasyster och kanske träffa på något gammalt bekant ansikte. Jag tror jag lyckades träffa av så gott som alla huvudlärarna jag hade under högstadiet och de blev alla lika förvånade när de såg mig (lite glada också tror jag). Det tog 1 minut efter att jag kommit innanför skolväggarna så kom den där attityden fram. Den som i alla fall jag skapade för att skydda mig själv från den tuffa miljön som tonåringar i utveckling automatiskt skapar omkring sig. Medan jag gick genom korridoren åkte jag som i en tidsmaskin bakåt i tiden. Händerna åkte i ner i fickorna, stegen blev mer målinriktade och en blicken fäst långt bort i korridoren som försökte utstråla självsäkerhet och inge en känsla av att jag var gjord av pansar. Högstadiet är speciellt, men det är sig likt. Det är tryggt för man vet precis vad man handskas med, nu såhär i efterhand.

Det jag egentligen skulle lägga fram var: En hälsning från allas vår BRITTA ANDERSSON. Back on track efter mammaledigheten, och tillbaka i skolan. Ringrostig men redo att göra de värsta busarna till små änglar.. eh! Hur som helst bad hon mig hälsa till alla gamla klassisar jag träffade. Hon verkade verkligen sakna oss, hon fick som något i blicken när hon berättade om videoklippen med 9G som hon hade sett på facebook.

Tjingeling!
(Detta inlägg borde dykt upp i torsdags!)