Jag kanske är en underlig varelse, men så länge jag kan minnas har jag gillat att vara för mig själv emellanåt. Jag kommer speciellt ihåg ett utvecklingssamtal under de allra första skolåren då min fröken var en gnutta orolig över att jag gick för mig själv på rasterna. Nu i efterhand kan jag förstå om det verkade underligt, en mänsklig "tjuren Ferdinand" liksom. När jag sa att jag valde att gå för mig själv syntes det att de vuxna inte riktigt trodde mig men sa inte emot, de kanske tänkte att det "skulle lösa sig". Det har aldrig varit något som "ska lösa sig" för jag har alltid gillat att vara för mig själv, jag trivs med mig själv.

Alltså myser jag som aldrig förr av tystnaden och mörkret och friheten att vara precis som jag vill för stunden. Det enda som hörs är mina snoriga andetag som med jämna mellanrum bryter tystnaden. OH BOY, gissa om jag älskar detta! (Mamma som jobbar natt och syskon som är hos fadern). Självklart är jag dödligt sällskapssjuk däremellan och kan inte sitta still förens jag får träffa eller prata med en mänsklig varelse. Vad jag vill poängtera är att det är skönt att känna att man "hittat hem" till sig själv när man kan känna lugnet i att bara vara, ensam med sig själv. Med dessa ord tänker jag bara slinka iväg härifrån och gotta mig åt att få somna och vakna med endast mig själv att ta hänsyn till.

TJINGELING.