PANG. Dörren smälls igen hårt med en ljudlig smäll, jag hör inget eftersom de snart sprängda högtalarna i mina slitna hörlurar gör sitt bästa för att hålla omvärlden borta. De gör ett bra jobb, jag hör varken smällen eller min syster som ropar hej från vardagsrummet. På värkande fötter stapplar jag rakt in till mitt rum. Där ligger det sängkläder på sängen som jag väljer att inte se. Kroppen landar tungt på den knöliga ytan, blicken stirrar tomt i taket. Mitt hår är smutsigt, jag orkade inte tvätta det på morgonen. Oroväckande mycket hår har fallit från mitt huvud de senaste veckorna, är jag sjuk? En vanlig förkylning har i alla fall smugit sig på under dagen, typiskt. Medan musiken fortfarande kämpar för att bättra på förutsättningarna för tinnitusflyger tankar kors ovh tvärs över, genom och under huvudet. Tusentals intryck bearbetas och kopplar vidare till ytterligare händelser som läggs på hög. Hur ska allt någonsin kunna struktureras när jag knappt hinner fånga en handfull av alla snurrande tankar och intryck?

Igår gick jag ut ur mig själv för en kort stund. Kollande på personom som gick längs gatan. Solen sken och värmde hennes kropp. Hon gick med lätta steg. Musik spelandes i hennes sprängda hörlurar, lätta, lyckliga och uppiggande låtar. Hon sträckte sig i farten efter ett äpple som hängde ut över gatan. Det såg ut som i en musikal, jag vred på huvudet för att när som helst se en grupp människor komma dansandes, sjungandes och sluta upp bakom personen nedanför mig i en perfekt synkad rörelse. Det blev ingen musikal men hon fortsatte gå med lätta steg med ansiktet vänt mot solen.

Idag tittar jag i spegeln efter 12 timmars jobb. Jag behöver, eller vill inte, se mig själv på avstånd. Jag vet vad jag kommer se. Stegen hem var trötta. Musiken var tung och dyster, som om jag bestämt mig för att jag lika gärna kunde göra en grå dag kolsvart. I spegeln tittar svullna, röda ögon tillbaka på mig. Håret hänger i smutsiga testar, mina fötter är smutsfläckiga och har vattenblåsor. Händerna svider och bultar efter varma tallrikar och vassa knivar. Det känns som om hjärnan är för stor för kraniet. Näsan är obrukbar, imorgon kommer läpparna vara torra som krut.