Det är nu 11 junidagar sen jag knapprade in lösenordet till den här sidan och mekade ihop något som inom bloggvärlden kallas för "inlägg". Ett tydligt tecken på att jag varit frånvarande i den här bloggbubblan är att antalet oläsa inlägg på övriga bloggar har överskridit det överddiga talet 100. En kämparinsats och en dator var vad som behövdes för att orka klicka sig igenom nyheter och bekännelser från diverse kända och okända.

Vad gör man när alla ord känns gamla, tråkiga, utnötta och fel? Vad gör man när det känns ovant att skriva ihop en hygglig text att publicera? Vad gör man när det som innan varit värt att nämna och uppmärksamma känns som fisar i rymden? Ska jag överhuvudtaget bry mig om att bygga ihop krystade meningar av uttjatade ord. Ju mer jag tänker på det, desto fånigare känns det. Det är bara att skriva - hopp upp i sadeln - ta tjuren vid hornen - sätt spaden i jorden - pennan på papperet och - skriv, allt som dyker upp.

Så när allt grubblande över min fortsatta blogginsats är över kan jag koncentrera mig på att klottra ner det som är värt att minnas av den här dagen. Det är så många dagar jag missat sen sist. Någon gång har jag hört att man inte ska blicka bakåt i tiden utan lägga fokus på framtiden och nuet. Då gör vi det, here I go again on my own... DAMABBADAA, goin' down the only road I've evere known.



TJINGELING!