Varför är jag fortfarande vaken, nu igen?
HEJ! Idag var det en solig dag. En solig dag som på många vis varit händelsefull, underlig, rolig och skön. Jag skippade allt vad brännboll hette och sov länge i morse. Stökade omkring, smorde in mina torra och spruckna ben. Plockade i lägenheten och hoppade i mina pampiga pumps denna soliga dag till ära. På någon vänster hade jag absolut fått för mig att lektionerna skulle gå igång som vanligt efter lunch och jag satte mig på moppen och gav den full gas - wroomwrooonm, liksom!
På vägen till skolan hamnade jag i en lite knepig situation. Den var också rätt obehaglig. En bil körde på en cyklist mitt framför näsan på mig. Huu! Jag blev alldeles darrig och visste inte var jag skulle ta vägen. Stängde av motorn och tog av mig hjälmen men kom mig inte för att göra något mer. Det var redan en drös människor som kommit fram till den omkullkörda cyklisten och rekat läget. Hon klarade sig med vad som verkade som skrapsår och kunde cykla därifrån av egen maskin, tack och lov! Det var otäckt att se framför mig hur bilisten kollade på mig och började gasa, samtidigt som jag såg cyklisten komma cyklande ut i vägen. Jag var helt säker på att han skulle hinna stanna bilen, men icke. Det obehagliga var också att bilisten hade stannat för att han trodde att jag var på väg över vägen och var irriterad på mitt sätt att köra. När jag ändå stannade och gav honom tecken att köra innan mig tittade han på mig, körde och så - PANG. Just att jag vinkade åt honom att åka gav mig rysliga skuldkänslor för hela händelseförloppet även om det inte var jag som gjorde fel. Men hjärnan vevar på ändå - "tänk om jag hade cyklat idag, då skulle jag inte varit här vid samma tidpunkt och då skulle inte det här ha hänt". Nu var det ingen större olycka och alla klarade sig oskadda, men tänk om det varit en olycka där någon skadade sig allvarlig och jag verkligen varit orsaken till olyckan. Urs, det vill jag aldrig vara med om!
På skolan var det dött som i en grav och jag stannade inte länge. Istället åkte jag ner till trafikskolan och pluggade teori, det är verkligen mycket som ska präntas in i skallen innan det är dags för teoriprov och uppkörning! På fredag har jag lilla uppkörningen och ikväll har både jag och Amos varit ute på vägarna och bränt gummi. Givetvis spelar vi i olika ligor men det var kul att åka med lillebror när han, fär andra gången bara, gasade runt på en parkeringsplats för att sen ta sig ut på en raksträcka fri från bilar. Själv övade jag fickparkering, backning, vändningar osv. Det känns bra, att köra bil är roligt.
Under eftermiddagen har jag suttit hemma hos Max i solen och FÖRSÖKT räkna fysik på egen hand utan att tjuvkika i facit. Det är stört omöjligt, jag lovar. Tillslut gick solen i moln och vi gav upp plugget. Dagen till ära blev jag bjuden på årets första grillmiddag där på Riddaregatan. Finns det något godare än grillat och kan man någonsin misslyckas med det konceptet. Jag skulle kunna äta och bli mätt på doften av grillad mat. I sommar ska jag bli en grillmästare, på hedersord! Imorgon ska jag göra bort den sista skolan och lämna in alla böcker, sen har fröken Ellen sommarlov, lagom till sin 18års dag.
Dags att sova folks, TJINGELING!
På vägen till skolan hamnade jag i en lite knepig situation. Den var också rätt obehaglig. En bil körde på en cyklist mitt framför näsan på mig. Huu! Jag blev alldeles darrig och visste inte var jag skulle ta vägen. Stängde av motorn och tog av mig hjälmen men kom mig inte för att göra något mer. Det var redan en drös människor som kommit fram till den omkullkörda cyklisten och rekat läget. Hon klarade sig med vad som verkade som skrapsår och kunde cykla därifrån av egen maskin, tack och lov! Det var otäckt att se framför mig hur bilisten kollade på mig och började gasa, samtidigt som jag såg cyklisten komma cyklande ut i vägen. Jag var helt säker på att han skulle hinna stanna bilen, men icke. Det obehagliga var också att bilisten hade stannat för att han trodde att jag var på väg över vägen och var irriterad på mitt sätt att köra. När jag ändå stannade och gav honom tecken att köra innan mig tittade han på mig, körde och så - PANG. Just att jag vinkade åt honom att åka gav mig rysliga skuldkänslor för hela händelseförloppet även om det inte var jag som gjorde fel. Men hjärnan vevar på ändå - "tänk om jag hade cyklat idag, då skulle jag inte varit här vid samma tidpunkt och då skulle inte det här ha hänt". Nu var det ingen större olycka och alla klarade sig oskadda, men tänk om det varit en olycka där någon skadade sig allvarlig och jag verkligen varit orsaken till olyckan. Urs, det vill jag aldrig vara med om!
På skolan var det dött som i en grav och jag stannade inte länge. Istället åkte jag ner till trafikskolan och pluggade teori, det är verkligen mycket som ska präntas in i skallen innan det är dags för teoriprov och uppkörning! På fredag har jag lilla uppkörningen och ikväll har både jag och Amos varit ute på vägarna och bränt gummi. Givetvis spelar vi i olika ligor men det var kul att åka med lillebror när han, fär andra gången bara, gasade runt på en parkeringsplats för att sen ta sig ut på en raksträcka fri från bilar. Själv övade jag fickparkering, backning, vändningar osv. Det känns bra, att köra bil är roligt.
Under eftermiddagen har jag suttit hemma hos Max i solen och FÖRSÖKT räkna fysik på egen hand utan att tjuvkika i facit. Det är stört omöjligt, jag lovar. Tillslut gick solen i moln och vi gav upp plugget. Dagen till ära blev jag bjuden på årets första grillmiddag där på Riddaregatan. Finns det något godare än grillat och kan man någonsin misslyckas med det konceptet. Jag skulle kunna äta och bli mätt på doften av grillad mat. I sommar ska jag bli en grillmästare, på hedersord! Imorgon ska jag göra bort den sista skolan och lämna in alla böcker, sen har fröken Ellen sommarlov, lagom till sin 18års dag.
Dags att sova folks, TJINGELING!
Kommentarer
Trackback