När jag kom in efter att ha sprungit slängde jag av mig svettkläderna och stretchade för mig själv på mattan i mitt rum. Samtidigt som musklerna fick sträcka ut sjöng jag med i en låt som jag inte kunde men gillade, stirrade upp i taket och tänkte säkert tusen saker som jag inte kommer ihåg alls nu. Tänk så många sådana stunder man samlar på sig under ett helt liv. Kanske inte just stretchande på sitt rum, men för sig själv där man gör saker som man inte längre reflekterar över eftersom de är så självklara för en själv. Det är i de stunderna man verkligen är sig själv, för när är man annars sig själv ut i fingerspetsarna om inte när man är helt själv? Tänk då hur lite man faktiskt känner personerna omkring sig. Man är ju faktiskt inte med när de har sina "ensamma, egna stunder" där de är sig själva till 100%. Egentligen är det väl inte precis vad man gör som utmärker vem man är, men vad man tänker. Det är grymt svårt att veta vad någon tänker på när det får tid att vara för sig själva och det är vad jag menar med att vi knappast känner många i vår närhet!

TJINGELING!