Min älskade älskade cykel är tillbaka. Den som så ondskefullt blev bortförd från mig för en dryg vecka sedan är nu återigen i mitt trygga förvar. Historien är egentligen inte så lång, men den går att göra lång om man vill. Fast jag är trött och vill sova så jag tar en mitt emellan. Ok?

På väg hem från skolan cyklade jag genom vänortsparken för att mamma bett mig handla lite och jag gillar parker så jag rullade genom grönområdet i sakta mak. Det finns, som bekant, oftast några mer eller mindre klipska människor som hänger i den här parken dagarna i ända och så även idag. När jag kom rullande satt en kvinna på en bänk och såg rätt, ofräsch.. ut! Bredvid henne stod två cyklar parkerade, när jag kom lite närmare blev mina ögon stora som tefat - den ena var MIN CYKEL, jag kunde utan tvekan sätta hela min existens på det. Åh, jag vet inte hur mycket jag hann tänka på de där ynka metrarna när jag tog mig förbi kvinnan med min cykel. "Ska jag stanna, men vad ska jag säga?" "Suck, det är min men jag kan inte göra något." "Happ, det var sista gången jag såg den - på riktigt den här gången.." "Kanske jag skulle kunna fråga om det är hennes, fast till vilken nytta?" "Jag måste ringa pappa nu!!"


Det slutade trots allt med att jag bromsade in cykeln, klev av och gick tillbaka till kvinnan. Jag frågade om det var hennes cykel. Det var det tydligen inte (hon hade NOLL koll, jag lovar) och hon undrade varför jag ville veta. Jag svarade att jag tyckte den var fin och undrade vart hon fått tag på den varpå hon erbjöd mig att köpa den för en 50-lapp. Min puls steg till skyarna och sen fattar jag inte riktigt vad som hände.. Jag sa att det enda jag hade i börsen var en 20-lapp (jag ljög såklart) och det gick hon med på. Så där stod jag och köpslog med en alkoholiserad kvinna om min stulna cykel. Hur absurt är inte det!? Hon sluddrade och frågade hur jag skulle få hem båda cyklarna och frågade vad jag hette. Här kommer det mest komiska i hela den här historien - jag hittade på att jag hette Linda.. Inte vågade jag uppge mitt riktiga namn, för tänk om den här sinnesrubbade människan faktiskt skulle komma ihåg det och söka upp mig. Nej fy tusan, inte en chans i världen att jag låter den risken finnas! När jag fått ordning på båda cyklarna gick jag iväg så snabbt jag kunde och när jag var utom synhåll ställde jag mig och ringde till mamma och pappa medan mina knän skakade som sladdriga spagettisar. Då var inte Ellen tuff kan jag lova men himmel vad skönt att min tvåhjuliga vän är tillbaka!

TJINGELING!