Let the sun shine
3 veckor i denna miljö kunde inte komma lämpligare!
En sockerbagare i staden
Det går faktiskt inte att bara strunta i den här traditionen. Undrar om det kommer att leva kvar tills vi alla trillar av pinnen? Jag talar naturligtvis om det årliga pepparkaksbygget med syskonen Bergström. Jag måste nog erkänna att jag tog över i år, det var nämligen en gnutta oengagerat. Kan ha berott på att vi alla fastnat framför det i särklass bästa programmet som visats i Sverige i höst (Allt för Sverige) och att Amos faktiskt inte sa att enda ord under kvällen. Det berodde dock inte på dåligt humör utan att hand halsmandlar nyss var borttagna och halsen protesterade.
Ska i vanlig ordning trycka upp ett par bilder på resultaet och skaparna...
Tjingeling!
Ska i vanlig ordning trycka upp ett par bilder på resultaet och skaparna...
Tjingeling!
Vem kunde ana?
Om någon, den 16 juni 2011, skulle påstått att jag ett halvår senare skulle bläddra i arkivet efter inlägg från skoltiden och drömskt läsa rad efter rad hade jag varit snabbare än blixten att sänka det påståendet till botten. Men faktum är att jag längtar, längtar tillbaka till de stressande kraven och färväntningarna, sysselsättning dygnet runt. Att ständigt vara på gång. Att efter en hel dag inte vara trött i kroppen men trött i hjärnan, på ett positivt sätt. Att vara less på att alla ämnen krockar med varandra och att argumentera för varför arbete skulle vara så mycket bättre än skola. Jag saknar att träffa likasinnade och se människor med stressade, skrattande, sura, nollställda och lätt förtvivlade ansiktsuttryck flimra förbi i korridorerna.
Jag saknar den jag var när jag gick i skolan.
