Hej hopp i vårgrönskan! (Blir lycklig så fort jag ser träden mot den blå himlen, wonderful)

Något som inte är lika wonderful är de gigantiska metallinstallationerna som placerats i min mun. Så här en vecka efter isättandet har jag börjat vänja mig, men dagarna fram tills nu har inte varit underbara. Tungan fastnar i vassa kanter och blir mer eller minde uppskuren i sidorna. Sedan har vi de pyttesmå (NOT) utskotten som sticker ut i kinden i överkäken. Underligt att de inte gått igenom än faktiskt. Kort och gott har det varit kämpigt att äta vanlig mat och svälja vanlig vätska. Allt som ska passera munnen har varit problematiskt när jag tänker efter. Men inte kan man sluta äta för det inte? Nej, det är bara att härda. För vaxet som de försedde mig med på folktandvården smakar apa och smälter efter en halvminut i min (uppenbarligen) heta mun.

Jag tycker ändå (trots att jag mer eller mindre nyss spytt galla över åbäket som ska vara kvar i flera.. ÅR) det känns kul att vara igång med tandregleringen. Mest så att den kan ta slut någon gång sen. Jag valde också att låta dem sätta in själva järnvägen efter alla uppvaktningsdagar är avklarade, bal, födelsedag och student. Det känns faktiskt helt okej måste jag säga!

Dags för hemgång. Tjingeling!