Hur man än tycker om sitt hem eller hur man har det där man för tillfället huserar tror jag de allra flesta har sin egna idylliska bild av ur-hemmet. Platsen och personerna man vuxit upp med och alla olika episoder man gått igenom under åren. Ju längre man levt desto fler och svårare blir det att komma ihåg händelser och stunder i detalj. Även de stunderna man just då ville skulle ta slut på ett ögonblick ser man tillbaka på med ett, om än lite snett, leende. Alla stunder som tillsammans skapat en gemensam bakgrund. Minnen som inte kan förnyas eller som någon utomstående kan invigas i till 100%, det är vad som gör en familj till en familj. Vad jag försöker komma fram till är att jag, hur jag än tyckt tidigare, gillar allt som hänt fram tills nu. Att jag gillar att vara en del i just min familj. Att det inte finns någon plats där jag känner mig så fullständigt mig själv som hemma, med min familj.

Det är härligt att komma hem. Till en lillebror som spelar gitarr och en lillasyster som kollar på dansade gubbar och en pappa som är bäst i hela världen på allt. För att inte glömma mor min som visserligen inte är här nu men som även hon är världens bästa mamma, på alla sätt och vis.

Jag inser att det här inlägget nog mer blev till mig själv och ingen annan. Så fick det bli, för det var det jag ville ha ur mig. Kanske småtimmarna som talar! Hur som haver är det dags att släcka ner och stänga av för imorgon blir det tidig morgon och slalomåkning i Agnäs med delar av familj och släkt.

Tjingeling!