Nej jag kan inte påstå att jag reagerar speciellt orginellt på smärta. Alla blir mer eller mindre på dålig humör av att gå omkring och ha ont någonstans. Visserligen är vissa kroppsdelar värre än andra och jag ska inte säga att jag är helt ovan den grymma, envisa huvudvärken som tar kol på humöret. Men att ha ont i munnen.. DET är inte som något annat. Mina tänder ömmar som aldrig förr (lögn, senast var för en månad sen när jag även då varit hos tandläkaren) och jag ömsom grät och skrattade när det var dags för tandborstning. Helt vansinnigt att tvinga sig igen den proceduren när tårarna obehärskat väller fram. Men samtidigt så skrattretande att något jag gjort och gör varje dag sen jag kunde greppa en tandborste ska göra så ont.


Tänk den dagen då den här tandhistorien är över, färdig och raka ordnade tänder ler mot mig i spegeln, då kommer jag glömt hur jag stod lutad över handfatet och hulkade av skrattblandad gråt en helt vanlig tisdag i januari. Då kommer jag aldrig fundera ens en ynka sekund över om det var värt det.

Tjingeling