För en vecka sen vid den här tiden satt vi i väntrummet och fnissade allt vi kunde eftersom det här med gapskratt i sex veckor (nu bara fem, woopwoop) framöver är lite komplicerat. Jag förstår faktiskt inte var den här veckan har försvunnit. Känns som om det var en mindre evighet sen tjejen som övade på att sätta infarter fick sticka mig flera gånger i handen och jag svamlade om juleskum på operationsbordet med narkosläkarna. Jag tycker inte alls att tiden sniglar sig förbi. Kanske är jag ovanligt pigg, har ovanligt lite ont, gör ovanligt mycket, är ovanligt engagerad i min "mat". Något är det, för när jag läst om andra som gjort samma sak har de sagt att de två första veckorna är ett helvette. Det håller jag inte med om. Kanske den första natten hemma inte var ljuvlig men det har gått finfint tycker jag. Klart det finns baksidor också, till exempel att munnen smakar extremt unket när man vaknar på morgonen, det stramar i stygnen när jag försöker le mycket eller skratta, jag har ingen vidare känsel i ansiktet från ögonen ner till hakan och att jag inte kan sätta i mig min efterlängtade ostmacka som jag vill. Men det är ju så små saker i längden. Det är liksom ingen idé att lägga någon extrem laddning energi på det. Satsar istället på att göra vanliga vardagsgrejer som att tvätta, gå promenader, planera middagar (soppor givetvis), pussla i scheman, diska, lägga pussel, träffa kompisar, ha mysiga tv-kvällar och liksom bara fortsätta som vanligt så gott det går.