Nu är det den här idén om att ta mig jorden runt som spökar mer och mer för var dag som går. Även om det varit en dröm sen länge tillbaka känns det på något vis lite plötsligt. Som att "vänta nu, är det mindre än ett år till planerad avgång? nej, vänta det är ju jättesnart, stopp och belägg". Fast samtidigt "wiiiehoo, jippie, ÄNTLIGEN bär det av".

 

Kan hända att det är så mycket oklart inför hela resan att det känns lite skrämmande. Att jag har så höga förväntlingar att det blir ångestladdat. Det är så många länder jag vill se. Men som det lilla kontrollfreak jag är vill jag veta så mycket som möjligt i förväg. Sånt som kanske inte går att veta för ens man är på plats. Var kommer jag bo? Hur kommer det gå att hitta jobb? Hur länge kommer jag ha råd (eller vilja) vara borta? Vilka kommer jag träffa? Vad gör jag ifall något oväntat händer?

 

Jag borde ha lärt mig att allt löser sig. Ordnade det inte sig när jag och Lisa var i Rom med nästan tre veckor kvar av vår resa i Europa och helt plötsligt stod med ca 10 euro var och båda betalkorten slutat fungera? Klart det ordnade sig. Och hade vi bestämt var vi skulle bo och hur länge vi skulle vara på varje ställe? Nope, det visste vi inte, men blev det inte rätt bra ändå? Jo, det blev det bästa resan jag gjort hitintills! Träffade vi inte härliga personer efter resans gång? Klart vi gjorde, massvis!

 

Så varför oroa sig i onödan? Kanske för att jag är på väg till andra sidan jorden, och utan sällskap förutom mig själv än så länge!