25.11.08 - Snabbis!
Jag är på bibblan, ska plugga men måste samla lite kraft först. Sen ska jag hem, se en film, sticka och sova.
Lite kort om Göteborg: Jag vill flytta till staden. Jobbar på det!
Tack och hej,
leverpastej!
21.11.08 - En tripp till det icket så okända.
Uppe tidigt, missade inte planet, kunde inte sova på planet för linserna, men det gjorde inget. Jag var faktiskt inte trött imorse och har inte varit det heller idag, konstigt nog. Jag och mamma har vandrat omkring på stan, shoppat lagomt och fikat på ett äldre och mysigt café, ett sant tant-café. Jag tog ett wienerbröd när mamma tog "veckans macka" med räkor och annat klet.
Dagens inköp:
-En tröja på GinaTricot.
-Jeans på en okänd affär.
-Jeanstights på M&Q.
(En notis; Earplanes, tryckutjämnande öronproppar för flygresor - Är nominerade till kategorin "bästa vaxrensaren". SNUSKIGT!)
Imorgon ska jag laga middag och efterrätt till min kära moster Eva och eventuellt andra som vistas under samma tak. Jag funderar på att göra något italienskt till middagen, och en kaloribomb till efterrätt. Vi får se hur det går eftersom jag har glömt receptet hemma i Kasamark.
Hoppas ni har det bra där hemma. Vissa träffar jag nästa vecka - JIPPIE!
Tack och hej,
leverpastej!
18.11.2008 - Idag är dagen.
Hur länge är tio månader? Utspritt på ett helt liv är det inte alls långt, men det kan stundvis kännas som en evighet. jag är egentligen inte deppad nu eller har det jobbigt. Jag har bara en standard-vardag. Jag är lite förkyld, jag måste plugga lite mer än vad som anses skonsamt, jag läser mycket, jag vill sticka lite, jag vill umgås med mina vänner mer än vad jag hinner, jag längtar till jul, jag jobbar lite nu och då osv.
Men sedan tio månader och en vecka går jag ständigt och drar på någon slags sjukdom, en form av feber som aldrig vill ge med sig helt. Visst svalnar den ibland, men den kommer alltid åter. Kan det här vara något allvarligt, eller är det en fas i livet som alla ska gå igenom. Som vattkoppor ungefär?
Ja, jag vet om andra som har liknande symptom. Men de flesta verkar bli botade. Jag har inte hittat botemedlet än. Frågan är om jag kommer göra det någon gång? Om jag dessvärre inte hittar det nu så kommer den här febern ändå att lägga sig till ro. Förr eller senare, det kan bara inte vara på något annat vis. Ingen är frisk rakt igenom hela sitt liv. Man är alltid krasslig en eller två gånger under sitt liv.
Nu ska jag snart gå och klippa mig. Halv 12 ska jag infinna mig på ClipRoom för att ta bort lite hår från huvudet mitt. Det blir nog skönt, och speciellt om mamma färgar mitt hår imorgon. Då blir jag en mörk donna, once again. Be prepared... Efter klippningsupplevelsen ska jag åka hem och tvätta kläder som ska med till Göteborg. Då kan det inte bara skitiga Kasamarks-kläder som fyller upp resväskan. Nejnej, det ska vara chict, fräsigt och varför inte lite läckert?
Flyget går i alla fall 06.50 på fredagmorgon och vi skommer vara dö-trötta. Stora ica-kassar underögonen, men såklart laddade till tusen!
Tack och hej,
leverpastej!
17.11.2008 - Biblioteket, once again.
Här är jag, ännu en gång. Jag hade nästan glömt bort hur det såg ut här, så dumt av mig. Biblioteket är ett jättebra ställe att fördriva tid på. Nu kan jag till exempel skriva ett litet lätt och lagomt inlägg medan jag väntar på att bussen ska komma och gå. Det är uppskattat, inte sant?
Jag måste börja med att berätta om en sak som hände igår. (Såklart var det mitt fel alltihop.) Hur som helst så har Farmor och Farfar varit i Umeå i helgen. Igår eftermiddag blev vi alla bjudna till mormor på middag, och jag fick åka i farmor och farfars nya bil för första gången. Dom har en GPS i bilen som verkligen är rolig när den snackar. Farfar behöver den för att hitta hem, eller något.. Men, i alla fall åt vi middag (SUPERGOD älg-gryta.) och såg på tv, jag läste också. Sen åkte jag till stallet och hade möte med US, vi var effektiva och fick en hel del gjort. Jag kunde dock inte hitta min mobil där på mötet, men det löste sig ändå. Men sen, när jag kommer hem och ska ta fram mobilen är den puts väck! Det var inte ett dugg kul, med tanke på att jag faktiskt redan har blivit av med en telefon den här terminen. "It's just my luck."
Jag började tfundera lite på var den kunde vara och plötligt tändes den där sällan använda "snilleblixt-lampan" och jag kom på: "I FARMOR OCH FARFARS BIL, såklart! Och den bilen var ju i... PITEÅ. Jaha, toppen.. hur ska vi få hit den nu då?" Jag hoppar det löser sig och att den kanske kan komma med posten eller liknande snart.
Det var ju något som jag skulle säga om idag också, men vad? Tänk, tänk, tänk Ellen... (Åh, det verkar inte funka nu.) JO! Nu vet jag, och det var ingen stor grej heller. Men, here it comes: Min klass hade bad idag på gympan och jag hade gruvat mig för det i 2 veckor. Jag lovar, för hur skulle det egentligen gå när man sänkte ner den fräsande katten i kyligt vatten? Svar: Det gick alldeles englig planerna, katten blev blöt och gav inte ifrån sig ett enda "fräs". Nej men skämt åsido, jag var lite utav ett grodyngel i pölen, i alla fall. Och även om jag inte såg något utan varken linser eller glasögon så var det roligt. Hör ni? Ellen tyckte bad var roligt! PARTYPARTY ikväll.
Nu ska jag bara hem och äta, plugga NK, MA och Samhällskunskap. (Jag kan inte förkortningen på den knepiga kursen..) Kanske ta en huvudvärkstablett och sticka till Helena om det passar.
SIMMA LUNGT, ANVÄND HJÄLM, KOM IHÅG NYCKLARNA.
Tack och hej,
leverpastej.
08.11.16 - Burn with me, heaven's on fire.
Var hälsade:
Nu är det bara att checka läget.. Det är helg, lördagnatt. Vilket betyder Söndagmorgon/natt egentligen. Och jag känner mig inte ett dugg ledig. Imorgon har jag tusen saker att göra och lära mig, TUSEN! Hur ska det gå hade någon tänkt? Det kan inte vara sanning att det är såhär dryt. Jag är så fruktansvärt trött. Det är absurt.
Nu är det dags för någon (i det här fallet jag själv) att skälla på mig och få mig att sluta gnata och klaga. Vad är det roliga i det liksom? Det spelar ingen roll hur trött jag är eller hur tråkiga saker jag har att göra imorgon. Ingen annan blir glad av att höra om dem, för att inte tala om mig som återigen blir psykiskt nermosad. (Som faktiskt inte spelar sådan stor roll längre.)
Jag ringde AnnaSara och kraxade fram några fåniga meningar om hur ynkligt man är och allt man skulle vilja ändra på. Det kändes bättre, för stunden. Men jag antar att allt som inte uppskattas är återkommande, så om en kvart kommer jag säkerligen göra en nödkrasch igen. Förhoppningsvis landar jag mjukt.
Vad är meningen med att agera impulsivt på någon minut för att sedan ångra allt i nästa? Finns det något bra i det? Är impulsivitet en bra grej. Jag gillar att vara impulsiv och sopntan, oftast. För tänk om man skulle planera allt, precis allt. Varenda steg man tog, varenda konversation, varenda inköp, varenda tanke, osv osv. Det vore ändå helt jättetrist.
Men det är helt klart inte en "happy feeling" när man utför en handling som man ångar direkt. Men hur gör man för att undvika denna impulsivitet?
Vad är det som frestar oss att göra fel saker, vad vill vi med dem. De måste finnas en grundläggande vilja och tanke bakom, som man kanske inte alltid är medveten om. kan man hindra dem viljan och tanken. Den begäran, kanske efter uppmäsksamhet?
Det är inte någon som råkar ha en ledig lägenhet, minst en 3:a som jag och några familjemedlemmar skulle behöva? Även om jag inte har lyckats nämna den här lilla detaljen så ligger det till så att vi ska flytta in till stan. Huset är sålt och vi ska vara härifrån senast den 1 mars. HAPPYFACE på hela familjen Bergström! Eller...? Det är en blandning av alltihopa. Det är spännande att hamna på ett nytt ställe, och skönt på ett praktiskt sätt med tanke på att allt kommer typ 2 mil närmare. Wow, blev det helt plötligt så här nära till hela världen? (Mitt-i-natten-humor, ursäkta så mycket.) Men när man börjar tänka närmare på den dagen då vi faktiskt vandrar ut ur huset för sista gången och lämnar ifrån oss nycken till vad som har varit trygghet och en känsla av hem, så känns allt helt plötsligt en gnutta vemodigt. Det faller inte krokodiltårar, men det känns i hjärtat! Tänk att inte längre ha rätt att komma och gå hur du vill, i ett hus som har varit plats för så många händelser och känslor. Det tål att tänkas på.
Grattis till just dig, som har lyckats läsa så här pass långt. Ett pris utlovas vid inläggets slut, på heder och samvete!
Hur mycket påverkas man av sina vänners inställningar och åsikter? Hur mycket kan man själv påverka dem? Kan man få en person att ändra sina tankar om sig själv? "I'm trying, I'm trying, I'm trying, I'm trying, I'm trying - So bad, but it just won't work."
Jag vill inte att mina närmaste ska blir påverkade av mitt omuntra humör. Men jag kanske vill påverka andra att tänka positvt, när jag själv gör det. Det verkar som att det bara går att föra över en känsla eller åsikt när det är något nedstämt, klagosamt och jobbigt. Varför inte när man är glad, positiv, ser klart på allt och har en bra rundinställning till allt? Livets hårda gång antar jag.
Jag har tänkt på en till sak som råkade ploppa upp i mitt huvud igen (minst 6:e gången för idag). AnnaSara berättade för mig att 75% av hjärnan är vatten - Okej, inte allt för förvånande med tanke på hur den verkar funka för mig. Och någonting som känns lite slösaktigt är att vi faktisk bara anväder ca 12% av hjärnans kapacitet - Surt, I guess?
(Jag passade på att skriva en mil nu när tangentbordet faktiskt verkade fungera och inte utelämnade allt för många bokstäver. Pass på, här kommer slutet!)
Jag har blivit en stickare, som stickar vantar och tycker et är mysigt. men det tackar jag för mig och drar mig ill kojs.
Priset som utlovades tidigare i inlägget får bli den klassiska: Äran. (Just för att jag inte alls kunde komma på något tråkigare och mer uttjatat.)
Tack och hej,
leverpastej!
PS. En Bond är alltid en Bond, Casino Royal var bara härlig,en frisk fläkt av lite fart och spänning.
Vill ni att jag vänder om, och slåss för den jag är?
Halleluja, nu är det helg! Jag har aldrig varit gladare. Eller, när jag tänker efter, det har jag nog. Men saken är den att den så kallade lediga helgen inte alls är så ledig som den borde vara. Det finns alltid saker som ska ordnas och ses över innan man faktiskt kan lägga upp fötterna på soffbordet och kalla sig ledig. Så.. Weekend - what a joke!
Igår åkte Helena till Stockholm för att spendera en trevlig tjejhelg med sin mamma. Det är hon väl förtjänt av, även om det blev väldigt mycket av trevliga vistelser (och gratis så klart) i Sveriges huvudstad nu i Novermber. Jag och min mamma funderar på att ta en tripp till Göteborg, men det återstår att se om det blir av.
Idag (och igår) var jag med Anna. Igår var också Lina med och vi åt en helt jättemumsig middag med lax, räkor och massa god sås. Till det serverades pasta och en färgglad sallad, att dricka fanns vatten och CocaCola. När middagen var över och alla var mätta drog jag och flickorna igång med lite bakning. Det blev en chokladmonsterkaka som smakade gudomligt, helt allvarligt.
Vi utsatte oss själva för en liten "tänk-om-jorden-går-under" stund när vi såg på filmen The Happening. (Jag kom inte ihåg vad filmen hette Veronica, fy på mig Ellen!)
Idag kollade jag och Anna på glasögon åt henne och faktiskt lånade hon hen 7 st par. Vädligt jätteintressant, om ni frågar mig. Hoppas i alla fall att hon kan få synen tillbaka. Jag lovar, det är ett helt nytt liv som visar sig.
Jag ororar mig lite för kaffedrickandet här hemma hos familjen Persson. Efterssom jag inte är en kaffedrickare och nu faktiskt har lovat att pröva på litegrann kan det blir väldigt spännande att se hur går går. AnnaSara däremot har blivit en riktig kaffemänniska och lovprisar kaffet tillsammans med något sött.
Nu blir det här faktiskt nog det enda inlägget på en vecka till, passa på att njuta!
Tack och hej,
leverpastej!
