Ellen Bergström

Det var inte så längesen min syster - ca 4 dagar gammal, låg i mitt knä och gallskrek sig högröd i ansiktet. Just snygg start på syskonrelationen. Idag har hon fyllt fjorton år. Det var längesen hon låg i mitt knä, men nog händer det nu och då att hon gallskriker sig högröd i ansiktet på grund av mig. Oftast skriker jag tillbaka och det är väl så en syskonrelation fungerar? För vem ska man annars skrika på när uppdämd ilska måste ut? Det är en ömsesidig relation som handlar om att ge och ta. Inte sant?

Så som övriga släktingar gjort under eftermiddagen vill jag tacka Signe för att hon önskade sig grillad mat till middag, bakat 100 (för många) sorters kakor och en kamera som kommer komma väl till pass under utlandsresan. Till skillnad från sin äldre syster vet hon vad hon vill med sina födelsedagar, och det är att bli firad. Milda makter, jag vet inte om jag kan på det närmaste  föreställa mig hur hon kommer vilja ha sin 18-års dag.


I övrigt har jag ägnat dagen åt att gotta mig i solen, springa på stan, köra ut till Holmsund och ge håret en välförtjänt behandling. Den var för övrigt kopiöst prisvärd och dit kommer jag återvända nästa gång det är dags för omskötsel. När majoriteten av fotbollsfantasterna satte sig framför Brasilien - Chile matchen, satte jag mig i bilen och rattade till Ersäng där Stöcke Reunited lirade en målrik match. Jag anlände i samma stund som slutsignalen ljöd. Något som jag i vissa fall skulle kalla timing. Så istället för att sitta i en härlig kvällssol och titta på okomplicerad fotboll förvandlades EOW 901 till privattaxi och körde såväl till Carlshem som till Stöcke. I byn ute på landet har jag blivit kvar. Jag är inte riktigt redo att bosätta mig helt i stan efter ett par folktomma (SKÖNA) dagar på Bergön ute i havet. Omställningen sker successivt och jag behöver vänja mig vid folk igen. Därför sover jag på en madrass i Annas rum som så många gånger förr. Tänka sig att man kan umgås med en människa så mycket utan att bli less. Facit är att kunna vara tillsammans utan att faktiskt vara tillsammans, lätt som en plätt om ni frågar oss.

Det är nu 11 junidagar sen jag knapprade in lösenordet till den här sidan och mekade ihop något som inom bloggvärlden kallas för "inlägg". Ett tydligt tecken på att jag varit frånvarande i den här bloggbubblan är att antalet oläsa inlägg på övriga bloggar har överskridit det överddiga talet 100. En kämparinsats och en dator var vad som behövdes för att orka klicka sig igenom nyheter och bekännelser från diverse kända och okända.

Vad gör man när alla ord känns gamla, tråkiga, utnötta och fel? Vad gör man när det känns ovant att skriva ihop en hygglig text att publicera? Vad gör man när det som innan varit värt att nämna och uppmärksamma känns som fisar i rymden? Ska jag överhuvudtaget bry mig om att bygga ihop krystade meningar av uttjatade ord. Ju mer jag tänker på det, desto fånigare känns det. Det är bara att skriva - hopp upp i sadeln - ta tjuren vid hornen - sätt spaden i jorden - pennan på papperet och - skriv, allt som dyker upp.

Så när allt grubblande över min fortsatta blogginsats är över kan jag koncentrera mig på att klottra ner det som är värt att minnas av den här dagen. Det är så många dagar jag missat sen sist. Någon gång har jag hört att man inte ska blicka bakåt i tiden utan lägga fokus på framtiden och nuet. Då gör vi det, here I go again on my own... DAMABBADAA, goin' down the only road I've evere known.



TJINGELING!

Vad har hänt med relationen mellan mig och min blogg? Inget vidare samspel alls må jag säga. Kanske måste jag anstränga mig lite för att få den här relationen att rulla igen, trots allt gillar vi varandra på något vis. Idag vore en ypperlig dag att bara skriva och skriva och skriva tills fingrarna blöder eftersom att regnet ÖSER ner. Om man går ut lär man drunkna i första bästa vattenpöl. Men mina fingrar blöder redan av andra orsaker än att jag knappat på tangentbordet lite för ihärdigt. Amos fick en gitarr när han gick ut nian och den försöker vi alla lära oss att spela på. För den ovane betyder det ömma fingertoppar och många sura toner. Alla måste vi börja någonstans!

Jag funderar på att blunda för hur blöt jag kommer bli om jag går ut och ändå vandra till trafikskolan för att plugga teori där istället för hemma. Det finns ingen tid att lata sig med det plugget, bara att nöta på - dag ut och dag in tills det där kortet sitter som klistrat i handen!

TJINGELING!!

Nu är vi installerade på rummet, har käkat jordgubbar från Hötorget och spelat kort. Tidigare idag har vi avverkat många steg kring Drottninggatan och på gamla stan. Det var skönt ute så vi tog med lunchen ned till vattnet och blickade ut mot söder från där vi satt. AnnaSara fick träna på att hantera närkontakt med fåglar och allas lokalsinne har fått sig en omgång. På något vis känns det inte helt omöjligt att hitta i kärnan av vår huvudstad längre... Vi bor på Skeppsholmen, underbart fint läge med vatten, grönområden och gångavstånd till allt. Turister som vi ändock är, tog vi T-banan en superkort bit och käkade UNDERBAR pizza på en italkensk restaurang. På min var det ordentligt med vitlök och stark salami. Vi kan väl säga att jag kände var jag hade smaklökarna! Jag har tagit ytterst få bilder på resan, men en bild har blivit tagen än så länge och den är på en röd bil, en.... FERRARI! Snygga bilar är läckert. TJINELING!

Jag HATAR den här dagen. OK?

1. Jag svettas.
2. Cykeln har fått punka.
3. Fysiken gick rätt åt fanders.
4. Sminket rinner.
5. Alla kläder känns fel.

Vad det är för dag idag? - Min störda 18års dag som jag bara vill glömma och gå vidare från. Min kära vän Lisa sa nyss: "Den kommer aldrig i repris" och nej, det hoppas jag verkligen inte att den gör ifall det ska vara såhär att fylla år. BAJSDAG!!!!!

tjingeling..........

Min mamma vann nämligen en kväll på TheBodyShop med 5 polare under Juni månad. Under en tid har man kunnat nominera sin mamma till att "världens bästa mamma" (typ) och på så sätt har hon varit med och tävat om en sminkkväll på TheBodyShop. Tänk att min motivering valdes. Det är helt sanslöst roligt, vi brukar aaaldrig någonsin ha den turen att vinna sådana här grejer. Men ta någon i snazen, för den här gången gjorde vi det. Tack vare MIG. Åh nej, jag försöker inte alls peka på vem som är hjärnan bakom vinsten. SOV GOTT nu för tusen gubbar.

Tjingeling!

När jag skulle dra fram min oerhört läckra sov-tröja från min gömma under kudden var den inte ensam därunder. Allt medan dagen fortskridit har tröjan fått sälle, en turkos presentkasse (jajamen hellan, den ÄR turkos och ja - du kan få den sen!) med två små paket och en datorskriven lapp "En liten morgongåva bara... Grattis på 18 års dagen! Kram, vi ses ikväll". Oj, vad spännande. Nu ska det bli roligt att somna, och vakna för den delen. Fast jag gillar att suga på karamellen, så kanske får morgongåvorna gotta sig fram tills middagen.

TJINGELING!

HEJ! Idag var det en solig dag. En solig dag som på många vis varit händelsefull, underlig, rolig och skön. Jag skippade allt vad brännboll hette och sov länge i morse. Stökade omkring, smorde in mina torra och spruckna ben. Plockade i lägenheten och hoppade i mina pampiga pumps denna soliga dag till ära. På någon vänster hade jag absolut fått för mig att lektionerna skulle gå igång som vanligt efter lunch och jag satte mig på moppen och gav den full gas - wroomwrooonm, liksom!


På vägen till skolan hamnade jag i en lite knepig situation. Den var också rätt obehaglig. En bil körde på en cyklist mitt framför näsan på mig. Huu! Jag blev alldeles darrig och visste inte var jag skulle ta vägen. Stängde av motorn och tog av mig hjälmen men kom mig inte för att göra något mer. Det var redan en drös människor som kommit fram till den omkullkörda cyklisten och rekat läget. Hon klarade sig med vad som verkade som skrapsår och kunde cykla därifrån av egen maskin, tack och lov! Det var otäckt att se framför mig hur bilisten kollade på mig och började gasa, samtidigt som jag såg cyklisten komma cyklande ut i vägen. Jag var helt säker på att han skulle hinna stanna bilen, men icke. Det obehagliga var också att bilisten hade stannat för att han trodde att jag var på väg över vägen och var irriterad på mitt sätt att köra. När jag ändå stannade och gav honom tecken att köra innan mig tittade han på mig, körde och så - PANG. Just att jag vinkade åt honom att åka gav mig rysliga skuldkänslor för hela händelseförloppet även om det inte var jag som gjorde fel. Men hjärnan vevar på ändå - "tänk om jag hade cyklat idag, då skulle jag inte varit här vid samma tidpunkt och då skulle inte det här ha hänt". Nu var det ingen större olycka och alla klarade sig oskadda, men tänk om det varit en olycka där någon skadade sig allvarlig och jag verkligen varit orsaken till olyckan. Urs, det vill jag aldrig vara med om!

På skolan var det dött som i en grav och jag stannade inte länge. Istället åkte jag ner till trafikskolan och pluggade teori, det är verkligen mycket som ska präntas in i skallen innan det är dags för teoriprov och uppkörning! På fredag har jag lilla uppkörningen och ikväll har både jag och Amos varit ute på vägarna och bränt gummi. Givetvis spelar vi i olika ligor men det var kul att åka med lillebror när han, fär andra gången bara, gasade runt på en parkeringsplats för att sen ta sig ut på en raksträcka fri från bilar. Själv övade jag fickparkering, backning, vändningar osv. Det känns bra, att köra bil är roligt.

Under eftermiddagen har jag suttit hemma hos Max i solen och FÖRSÖKT räkna fysik på egen hand utan att tjuvkika i facit. Det är stört omöjligt, jag lovar. Tillslut gick solen i moln och vi gav upp plugget. Dagen till ära blev jag bjuden på årets första grillmiddag där på Riddaregatan. Finns det något godare än grillat och kan man någonsin misslyckas med det konceptet. Jag skulle kunna äta och bli mätt på doften av grillad mat. I sommar ska jag bli en grillmästare, på hedersord! Imorgon ska jag göra bort den sista skolan och lämna in alla böcker, sen har fröken Ellen sommarlov, lagom till sin 18års dag.

Dags att sova folks, TJINGELING!