Ellen Bergström

DinSko

 

Scorett

Det är inte direkt förvånande att jag också fallit för den här kollektiva skostilen. Dessa finns överallt man går och förr eller senare faller man dit och blir en i mängden. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker de är snygga och att de skulle passa bra till mycket i garderoben.

 

TJINGELING

 

Umeå är vackert när solen tittar fram bakom lasarettet och låter det där guldiga ljuset falla in över älven mot Tegssidan. Jag vet det, för jag var uppe och såg allt detta när jag skjutsade mormor till busstationen för en timme sen. Morgontrafiken är inte den roligaste och jag var inte heller så glad på motorvärmaren som inte alls hade tagit tag i sin enda uppgift - att värma bilen. Urs och fyr för minusgrader, jag tvivlar starkt på att jag kommer överleva den här vintern utan bestående men. Speciellt om det ska bli den strängaste vintern på år och dagar.


I lördags ägnade jag alldeles för många timmar åt att sitta på en hård stol vid en för hög bänk (jag vet att det bara är jag som är för kort..) och skrev ett prov som jag betalat för att få skriva. Högskoleprovet. Det var tungt att kliva upp tidigt, vara så trött att jag somnade vid frukostbordet på en snurrande barstol och ände cykla iväg i snön och halkan till det där allmänna kunskapstestet. Kvällen som följde var jag fnissig, övertrött och hade påsar under ögonen som släpade i golvet. Efter en fnittrig tacos-middag med familjen, Helena, Sofia och Lisa åkte jag och Lisa hem till mamma. Där spelade vi YATZY, åt snickers/center-kladdkaka. jag tog ett glas vin medan Lisa pimplade kaffe. Amos och Olle hängde i köket ett tag innan de pluggade in datorn i TV'n och spelade upp några avsnitt av sveriges roligaste serie - Playa del Sol. Trots att jag hade varit dödstrött sen morgonen och faktiskt nickat till på sista delprovet under HP somnade jag kring halv tre den natten. Det säger sig självt att jag vaknade vid samma tid, tolv timmar senare - äntligen utvilad!

Igår blev det inte mycket vettigt gjort. Jag blundade och höll för öronen när fysikböckerna stirrade elakt på mig och skrek så argt de kunde. Snacka om att de ville ha uppmärksamhet! Jag låsades helt enkelt inte höra och tog istället emot Frida som fick bli min sleepover-buddy. Vi fikade kladdkaka hos pappa och åkte sedan till mamma. Där spelade vi musik, snackade, bakade scones i form av hästar (och någon annan obestämd form), tände ljus och såg slutet av Beck. Mysig söndag helt enkelt!

Nu tyvärr är det dags att kicka igång måndagen. Jag ska peta liv i Frida, få fram en frukost, packa tränings- och skolväskan och försöka få igång den där dumma motorvärmaren innan vi drar iväg till skolan!
TJINGELING

Aldrig någonsin har jag varit så effektiv som idag. Okej, jag kom iväg sent till skolan men det är enda snedsteget idag. jag har hunnit med allt jag tänkt göra under hela den här veckan - under EN dag. Det hade förmodligen inte varit möjligt utan hjälp från Anna som både dammsugit och bakat bröd.

Så dagen började med skola som sedan fortsattes med handling, eftermiddagsfika, trapphusstädning, brödbak, träning, tvättning, handling nr2 och middagslagning. HEJA HEJA OSS! Jag förstår faktiskt inte hur det gick till, men det även funnits tid till att sitta i soffan och se robinson. Till och med plugga har jag hunnit med. Nu tror jag faktiskt jag är förtjänt av en tidig kväll, för sånt här tempo tar på krafterna.

Just det! När jag handlade första svängen började det tjuta och blinka när jag betalat. VINST i Ica-lotteriet, jiiehoo! Jag hade vunnit en ICA - chunky salsa, och värdens längsta kvitto på det! Det stod VINST och därefter följde 30 cm blank ytan innan en hand som gjorde tummen upp avslutade pappersremsan. Skumt det där, men gott att ha gratis salsa hemma!

Nu ska jag hänga tvätten och slänga mig omkull i sängen.
TJINGELING

Det har alltså snöat idag. Jag säger det igen - det har snöat, MYCKET. Om man inte visste att det var mitten av oktober och om man fantiserade fram ett par adventsstakar i fönstrena och julmusik i bakgrunden hade det lika gärna kunnat vara mitten av december. Jag och Helena vandrade som två mini-snögummor från universitetet till skolan. När vi kom fram och snön smälte inne i skolan tror jag nästan vi orsakade en vattenskada på govet där vi stod. Att vintern skulle börja så pass tidigt hade jag inte ställt in mig på. Hoppas den dröjer ett tag till faktiskt.

Dock bestämde jag mig för att passa på att ta mig en riktig hösteftermiddag inne på NK med en kopp varm choklad, en bok och plugg utspritt över bordet. Ett sätt att få skolan 1000 gånger mysigare. Dessutom fick jag saker gjorda vilket uppskattas eftersom nästa vecka kommer vara hektisk nog utan att jag sparar arbete tills då.

I dagsläget går jag på en skola som har toaletter över förväntan. De finns ett vettigt antal av dem och de är inte nedkrottrade eller på annat vis vandaliserade. Men i övrigt, på min högstadieskola till exempel. Hur kommer det sig att 95% av alla offentliga toaletter ser ut och luktar som jordens undergång? Och varför är vissa toaletter värre än andra fast de ligger i samma hus, samma korridor, vägg i vägg?


Jag tror att skräcken för skoltoaletter kommer från massa historier om (så kallade) tuffa elever som ska jäklas med de töntiga och utsätter de för spratt när de är som mest sårbara - på toaletten! Ja, jag erkänner - det här var ett konstigt ämne att ta upp sådär en onsdagseftermiddag. Men sanningen är den att (i alla fall jag) hellre håller mig än att gå på toa. Eller i alla fall har det varit så fram tills att jag började på gymnasiet och kom till en seriös skola. En skola med seriösa toaletter som inte användes av elever med så kasst självförtroende att de byggde sin egen "coolhet" på att förnedra andra. Jag tänkte bara jag skulle säga vad jag tänkte, sådär ohämmat och härligt!

Tjingeling!

Jag vaknar av väckarklockan som jag stänger av och slumrar vidare istället, bara 10 minuter till? Signalen ljuder igen och nu pallrar jag mig upp, perfekt - en timme tills avgång. Då hinner jag med frukost också.. Fast jag nästan inte har någonting mer att göra än att tugga min macka, ta på mig kläder och kleta mascara på fransarna rinner klockan iväg och helt plötsligt har jag sådär bråttom igen. Det är omöjligt att komma iväg i tid, typiskt att jag dessutom alltid kommer för sent till fysiken som är så svår att förstå om man inte är med från första början..


Jag har lärt mig att trampa fort och inte ge upp där det är tungt utan fortsätta trampa sakta och säkert. Det går alltid snabbare än att hoppa av och gå, hur sakta jag än trampar. Så med någon minuts marginal rullar jag in på cykelparkeringen och börjar låsa cykeln. Samtidigt kommer min fysiklärare, "toppen, då blir jag inte sen" tänker jag. Men riktigt så bra var det inte, han säger "God morgon" och utbrister sedan plötsligt "Visst ja! Kommer du ihåg att det är labb idag!? Du ska vara nere på universitetet den här lektionen". Sjäääälvkart kommer jag inte ihåg det och jag har inte heller någon aning om var vi ska vara. Fine, jag blir sen ändå! Min lärare försöker beskriva för mig vart jag ska vara och jag tror mig förstå. Muttrande låser jag upp cykeln och susar ner samma väg som jag nyss trampat uppför. När jag parkerar cykeln utanför det huset som jag tror att jag ska vara i är klockan endast 08.31, jag är ändå inte alls fasligt sen! Så var det bara problemet att hitta rätt lokal då.. JAG HAR ABSOLUT INGEN ANING! Efter en stunds virrande inser jag att det inte kommer gå, jag kommer ha missat halva labben även om jag någon gång hittar fram och dessutom passar det inte så bra för mig att labba den här dagen. Jag har lektion kloss i kloss med denna efteråt som dessutom är i lokalerna på IKSU.

Jag får ett sms av Helena, "men fysiken börjar ju andra timmen...". Jag fattar helt ärligt ingenting och skyndar mig till cykeln och trampar snabbt upp igen till skolan. Det är ju självaste tusan att man verkligen aldrig ska komma i tid, hur man än stressar! När jag står vid skåpet och flåsar tyst för mig själv efter springmarschen upp för trapporna tar jag upp schemat för att kolla var vi ska vara: INGENSTANS! För jag har inte börjat än, jag har sovmorgon på tisdagar. HUUUUR har jag kunnat MISSA det?! Det här är ju bara inte sant. Jag börjar banka huvudet i skåpet bredvid mitt och skrattar lite åt mig själv. Såklart jag ska missa en sån här grej, det är bara att lägga till på listan över konstiga saker jag råkar ut för.


Så nu sitter jag här i ett grupprum och väntar på att fysiken ska börja - på riktigt!
TJINGELING!

Jag har helt ärligt inget på hjärtat som jag kan del med mig av här. Hur gärna jag än skulle vilja skriva många, många rader av underhållande berättelser och händelser så är det helt tomt. Hela jag är tom på ord och idéer. Tom på personlighet och känslor. Tom på allt vad en person är. Låter underligt, inte sant? Jag tror dock jag vet lite var problemet sitter, och det är delvis i mina (för få) sömntimmar. Därfor tänkte jag ge den här natten en ärlig chans att bjuda igen på sömn.

Föresten, jag kom på att jag längtar mycket efter min och Lisas tripp till göttelaborg under höstlovet. Det ska bli himla roligt att komma iväg från Umeå, shoppa och ta en sväng bland gbg's uteställen. Kanske kan sveriges mysigaste storstad bjuda på mer än Umeå?!

Tjingeling

Jag undrar seriöst om det inte är så att man borde hålla sig inne ifall man vill ha alla kroppsdelar kvar i framtiden. Det blåser som mitt i en orkan utanför fönstret och har gjort det länge nu. Jag fryser bara av att höra vindens vinande ljud. Spelar liksom ingen roll att jag spelar instrumental musik från TITANIC, den mysiga stämningen blir pajad av vinden som skakar fönsterna.


Idag har jag varit till blodcentralen och lämnat blod för första gången - ÄNTLIGEN! Jag har gått och längtat och jublat när jag fick kallelsen, grinat när jag blev förkyld och inte kunde åka.. Nja, så extremt kanske det inte var men jag har längtat till att få lämna blod. När vi var små brukade vi följa mamma och pappa när de lämnade och jag tror de har satt sina spår. Blodcentralen är sedan barnsben kopplat till en lite spännande men mysig stämning och självklart goda mackor och en saftautomat. Nu på senare år är det också ett ställe där jag får träffa Annas mamma Carina vilket bara är positivt! Tyvärr visade det sig att jag hade lite taskiga blodvärden och får visst bara lämna blod en gång per år. Det betyder att jag inte på långa vägar kommer kunna slå pappa i antal tappningar. Han är på 22 aktiva år uppe i 70 tappningar. Damn, han vinner!

God natt, tjingeling!

Min älskade älskade cykel är tillbaka. Den som så ondskefullt blev bortförd från mig för en dryg vecka sedan är nu återigen i mitt trygga förvar. Historien är egentligen inte så lång, men den går att göra lång om man vill. Fast jag är trött och vill sova så jag tar en mitt emellan. Ok?

På väg hem från skolan cyklade jag genom vänortsparken för att mamma bett mig handla lite och jag gillar parker så jag rullade genom grönområdet i sakta mak. Det finns, som bekant, oftast några mer eller mindre klipska människor som hänger i den här parken dagarna i ända och så även idag. När jag kom rullande satt en kvinna på en bänk och såg rätt, ofräsch.. ut! Bredvid henne stod två cyklar parkerade, när jag kom lite närmare blev mina ögon stora som tefat - den ena var MIN CYKEL, jag kunde utan tvekan sätta hela min existens på det. Åh, jag vet inte hur mycket jag hann tänka på de där ynka metrarna när jag tog mig förbi kvinnan med min cykel. "Ska jag stanna, men vad ska jag säga?" "Suck, det är min men jag kan inte göra något." "Happ, det var sista gången jag såg den - på riktigt den här gången.." "Kanske jag skulle kunna fråga om det är hennes, fast till vilken nytta?" "Jag måste ringa pappa nu!!"


Det slutade trots allt med att jag bromsade in cykeln, klev av och gick tillbaka till kvinnan. Jag frågade om det var hennes cykel. Det var det tydligen inte (hon hade NOLL koll, jag lovar) och hon undrade varför jag ville veta. Jag svarade att jag tyckte den var fin och undrade vart hon fått tag på den varpå hon erbjöd mig att köpa den för en 50-lapp. Min puls steg till skyarna och sen fattar jag inte riktigt vad som hände.. Jag sa att det enda jag hade i börsen var en 20-lapp (jag ljög såklart) och det gick hon med på. Så där stod jag och köpslog med en alkoholiserad kvinna om min stulna cykel. Hur absurt är inte det!? Hon sluddrade och frågade hur jag skulle få hem båda cyklarna och frågade vad jag hette. Här kommer det mest komiska i hela den här historien - jag hittade på att jag hette Linda.. Inte vågade jag uppge mitt riktiga namn, för tänk om den här sinnesrubbade människan faktiskt skulle komma ihåg det och söka upp mig. Nej fy tusan, inte en chans i världen att jag låter den risken finnas! När jag fått ordning på båda cyklarna gick jag iväg så snabbt jag kunde och när jag var utom synhåll ställde jag mig och ringde till mamma och pappa medan mina knän skakade som sladdriga spagettisar. Då var inte Ellen tuff kan jag lova men himmel vad skönt att min tvåhjuliga vän är tillbaka!

TJINGELING!

Mina vänner,
Det är en sak jag bara måste få ventliera, jag har gått omkring länge länge och funderat på detta. Nu känner jag att jag bara måste ha ett svar av någon som förstår sig på detta, för det gör inte jag.


Vad är grejen med tumringar? Ni vet de där man sätter på tummen (såklart) och som allt för ofta är silvriga med något slags eldmönster på. Jag kan inte se vad som är snyggt med dem, hjälp mig förstå för jag fattar inte vad som är så tilltalande! Är de inte ivägen mest hela tiden också? Jag kan faktiskt förstå de som sätter en eller flera ringar på varenda finger i princip, men en ensam ring på tummen..?

Kanske jag skulle ta en bulle till istället för att grubbla mer över tumringar.
Gosenatten och tjingeling!