Ellen Bergström

Vem gillar avsked? Vem vill skicka iväg någon de gillar till andra sidan jorden? Möjligheten finns att man träffas igen, men inget är säkert när avstånden är så stora. Jag har blivit mer blödig med åren. Men jag tror det beror på att jag fått ta sådana stora avsked som kanske blir för hela livet. Det är inte en rolig sak att göra. Shit alltså! Avskedet jag menar på nu gäller Bill, från USA. Det är inte jag som har lärt känna honom i första hand, utan Helenas mamma Anna-Lena. Om jag, som har träffat Bill två gånger, tycker det är jobbigt att säga hej då. Hur ska då familjen Sunesson känna? Det råkar bara vara så att Bill är en ur-härlig människa som påminner mig om min morfar. (Utan att mena att Bill är super-gammal.) Om alla Bills släktingar och vänner är som han, så känns det som en riktig förlust att inte träffat dem. Och sannolikheten för att jag någonsin kommer göra det är lika med noll. 
Hur fåning kan man bli egentligen? Här sitter jag och sörjer över människor jag inte ens träffat, men jag kan inte hjälpa det. Så är det bara. 
Om man ändå kunde få ner det här på engelska så man kunde få fram det till personen det rör så skulle det vara underbart. Han bör få veta att han är uppskattad flera tusen gånger om.

Have a nice flight!

Tack och hej,
leverpastej!

När jag satte mig vid datorn för ungefär en timme sen tyckte jag att jag hade massa att skriva om. Nu vet jag helt plötsligt inte. Efter att ha surfat runt på detta oändliga internett och läst om en rad olika ämnen vet jag inte vad jag hade tänkt skriva innan jag kom hit. Jag skulle kunna skriva om hur snabbt helgen har gått, eller hur det gick att köra bil idag. Eller kanske skulle jag skriva om att Anna köpte en systemkamera igår, fast samtidigt skulle jag också kunna skriva om att Helena kommer hem från fjällen inatt och inte behöver kliva upp lika tidigt som jag imorgon. För mig verkar inget speciellt intressant för tillfället.

För de som inte har hänt med i svängarna har jag nu joinat det stora Facebook-gänget för att vara ännu lite mer uppdaterad. Jag ska försöka hålla mig aktiv i allt jag gör. Senaste tiden har bilddagboken blivit lidande, illa - jag vet. Men jag måste också säga att jag inte är en fotare, hur mycket jag än vill. Därför är det perfekt att Anna är lite utav en fotograf. Jag hänvisar till hennes bilddagbok ifall ni vill se bilder på mig. (Mest osmickrande sånna för den delen.)  http://annabackstrom.bilddagboken.se/p/main.html

Imorgon börjar jag kl 08.30, det är faktiskt det tidigaste man kan börja på Minerva. Skönt. Men sen hur jag ska lösa eftermiddagen blir ett problem. Det beror i och för sig på när vi slutar, och jag hoppas vi slutar när vi är klar med svenskan. Annars hinner jag inte ta mig till stallet för att hjälpa Signe. Efter jag har hjälpt Signemåste jag på något vis, snabbt som attan, ta mig till Röbäck och hoppa på en buss för att ta mig till Hösjö där jag är bjuden på middag. En middag som bara inte går att missa. Det kommer nog blir stressigt imorgon.

Och jag kom att tänka på en sak när jag skrev "Signe"... När jag var inne på en lexikon-sida igår sökte jag på namn. Fört sökte jag på "Amos" efter min brors begäran. När man då får upp resultatet för sökningen kan man också lyssna på hur namnet/ordet uttalas. När vi kommit fram till att Amos inte lät riktigt klokt på Svenska sökte jag genast på "Signe" efterssom det egentligen inte finns någon Engelsk version på det. Men de fanns det på denna hemsida. Och det lät inte klokt. Lyssna själva.. 
http://tyda.se/search?form=1&w=Signe&w_lang=

Jag hoppas att jag lyckades fånga ert intresse så att ni ville läsa till allra sista bokstaven.. (Som inte är den här.)

Tack och hej,
leverpastej!

Så har det rullat igång, namnlekarna är gjorda liksom sammarbetsövningarna och rundvandringen. Och som den vanliga pessimistiska Ellen måste jag säga att jag redan är less på allt som har med skola att göra. Lärare, klassrum, ansvarstagande, förväntingar, examinatrioner och så vidare. För att inte tala om att måsta visa framfötterna och skapa en bild av mig själv som ska funka i tre år. Det kommer vara jobbigt. Allt jag vill nu är att något roligt ska hända. En rolig förändring i mitt liv. Något som gör det lite lättare ett tag i mitt liv. Får mig på andra tankar, med andra inställningar till skolan.
(Wow, det behövs ett mirakel)
Som alltid är det stelt i början när den sociala kompetensnivån ligger på noll. Jag hoppas verkligen att alla, inklusive jag själv, släpper lös lite så småningom. Grymt skönt att ha Veronica med mig!

Ikväll har jag åkt runt till hästarna runt om i byarna och tagit små ridturer. Perfekt för att koppla av och tänka på annat. (Måste passa på medan tiden finns) Ibland önskar jag bara att jag kunde fara ut på en tur helt för mig själv, bara med hästen ut i skogen, ingen fler. Det jag tycker är grymt kul är att jag ändå har en del nära vänner som inte är helt anti dessa djur som jag inte kan sluta att sysselsätta mig med. Lisa red islänningar i Söndags, det lät som om hon ändå hade det kul. (Hon såg i alla fall ut som en riktigt proffsig hästtjej med sin utstyrsel.) Anna har följt med mig ut till Mellansvartbäck och tagit några turer med mig ut i skogen på de skönaste transportmedel som finns. Alla borde testa!

Nu ska jag gå och leta fram ett tomt skrivblock och en bra penna tills imorgon. Önska mig lycka till!

Tack och hej,
leverpastej!

Jag är lite rädd att min bekanstskapskrets kommer krympa inom de tre närmaste åren.
Shit..

Tack och hej,
leverpastej!

   

För tillfället sitter jag med färg i håret och ska sno ihop något om hur jag har det och vad som har hänt sen sist jag skrev. Jag insåg just nu att jag borde ta tag i det sociala spelet som ständigt ska hållas rullande. Varför har jag till exempel tappat bort Ellen Fransson, som av en ren tur dök upp på bloggen? Eller de "gamla" klasskompisana som man lovade att man skulle träffa och hålla kontakten med. Faktiskt försöker jag vara på mig själv att vara bättre på det där med att inte bara skaffa vänner utan också behålla dem. Det är svårt, även om man funkar hur bra som helst tillsammans. Det är lätt att falla isär. I en del relationer gör det inget, utan man känner nästan en liten lättnadskänsla när det "rinner ut i sanden". Men i en del är det som att se en del av sig själv dränkas utav sanden. Är det inte så för fler än för mig?
 
Imorgon ska jag definitivt träffa Anna innan vi på måndag sätter oss i skolbänken igen. Inte Anna då, bara jag och mina andra jämnåriga som har den turen att få börja skolan två dar innan de resterande eleverna. Så börjar ännu ett år av ständiga plikter och ansvar och förväntningar. Men, det är bara tre år kvar nu. SKÖNT!

Nu har jag och min mamma tagit hand om oss själva och haft någon slags hemma-skönhetsbehandling. Jag funderar på att komma till skolan på måndag som den skabbigaste någonsin. Då kan det inte bli värre, eller? Fast då blir jag lite pisst på mig själv som ens orkar fundera på hur alla ska uppfatta mig. Jag är jag, precis som jag är. De får väl ta det som det är. Hur som helst ska jag torka håret nu och sno mig till sängs. Imorgon ska jag köra till Anna, då måste jag vara pigg och koncentrerad. Och för den delen körde jag in till Böleäng idag och hem från Teg. Sjukt pirrigt och roligt!

Nu ska jag ta och skicka lite sms till en hel hög som bara måste få en dunst av Ellen Amalia Bergström.

Tack och hej,
leverpastej!

   

Nu börjar jag förstå hur lite det är kvar av sommaren. Endast en vecka. Men det blir bra tror jag, tror jag.

Nu ska jag bara skrika rakt ut av sjukt stor lycka! - AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! (Jag blev just rik!) Och sen skulle jag vilja skrika för att jag ska stänga på NK på onsdag, och det kommer vara svårt! Men galet vad massa pengar jag drar in just nu.

Anna är bäst i världen. Det finns ingen bättre än min bästis Anna. Vi är en person i två, eller något liknande. Det är helt fantastiskt hur två människor kan funka så bra tillsammans. Jag kommer aldrig att bli less på Anna. Om hon vore kille skulle jag fria till henne. Så är det bara! PUSS!

Nu ska jag ladda inför jobbet imorgon, och handla gardiner tror jag.

Tack och hej, 
leverpastej! 

Glömde helt av!

Hur ska jag göra nu på lördag!? Jag ska till Matilda i alla fall. Men den stora frågan är om jag ska försöka fixa så att jag kan dyka upp i normal tid eller om jag ska vara som fint folk och komma sent..? Det som är problemet är jobbet, förvånad? Anna (från jobbet) vill att jag ska vara med och stänga så att jag lär mig det, vilket jag vill. Men jag vill inte missa middagen och allt. Fast jag vill inte heller missa att ta chansen nu att prova stänga. Jag kanske inte ens har ett val?

Återigen..

Tack och hej,
leverpastej!

   

Idag har dagen präglats av bär. Både blåa bär och röda bär. Jag är nu hos Anna och har idag bakat en blåbärspaj (som är slut nu) och plockat hallon i utkanten av tomten. För att komma åt de bästa hallonen var jag tvungen att gå ner i bäcken som hallonen växte brevid. Ibland var det så djupt att det råkade komma in vatten i stöveln, och jag höll på att drutta omkull några gånger i bäcken men jag klarade mig alltid.

I morse steg jag upp kl nio och uträttade alla morgonbehov innan jag cyklade iväg till Frida Sjöström och hämtade en kasse med ridkläder som jag skulle få låna. När jag kom tillbaka till Anna låg hon fortfarande och sov. Jag tog med mig hunden, som förövrigt hade väckt mig med sin blöta nos, och väckte även Anna innan jag tog moppen till stallet. Jag tillsammans med 10 andra samlades på SURF och åkte till sommarbetet i Degernäs där alla hästarna har gottat sig hela sommaren och blivit till feta vildhästar! Dom tyckte nog det var skönt att komma hem i alla fall.

Imorgon ska jag jobba från kl 8 på morgonen till 5 på eftermiddagen. Snacka om att jag kommer vara slut!

Tack och hej,
leverpastej!