Ellen Bergström

Att vara flerspråkig är fantastiskt. Nu antar ni säkert att jag syftar på talande språk som engelska, italienska, svenska, kinesiska osv. Men inte idag, nu sitter jag på bussen och framför mig sitter en man som både är blind och stum. Med sig har han en assistent som hjälper och pratar med honom. Om vad vet jag förstås inte.. Men genom att titta på då han tecknar med sina händer och sedan ta hans ena hand i sin och svara med samma slags tecken, som han då får känna, kan de ha en dialog. Vad jag nu ville peka på i det här är språket för de döva, och speciellt för den som dessutom är blind. Jag tycker det är otroligt hur man kan lära sig att kommunicera när man saknar det, för oss andra, så självklara talet och synen. Även fast jag nu inte förstod ett skvatt av vad de pratade om så kändes det som om jag fick titta in i en annan värld för en stund. Jag skulle nästan vilja beskriva den som magisk, kanske för att jag inte har någon aning om vad som händer där.

TJINGELING!

 

TJINGELING!

När jag kom in efter att ha sprungit slängde jag av mig svettkläderna och stretchade för mig själv på mattan i mitt rum. Samtidigt som musklerna fick sträcka ut sjöng jag med i en låt som jag inte kunde men gillade, stirrade upp i taket och tänkte säkert tusen saker som jag inte kommer ihåg alls nu. Tänk så många sådana stunder man samlar på sig under ett helt liv. Kanske inte just stretchande på sitt rum, men för sig själv där man gör saker som man inte längre reflekterar över eftersom de är så självklara för en själv. Det är i de stunderna man verkligen är sig själv, för när är man annars sig själv ut i fingerspetsarna om inte när man är helt själv? Tänk då hur lite man faktiskt känner personerna omkring sig. Man är ju faktiskt inte med när de har sina "ensamma, egna stunder" där de är sig själva till 100%. Egentligen är det väl inte precis vad man gör som utmärker vem man är, men vad man tänker. Det är grymt svårt att veta vad någon tänker på när det får tid att vara för sig själva och det är vad jag menar med att vi knappast känner många i vår närhet!

TJINGELING!

Ja, det är sant. Jag ska skriva ett inlägg till min moder eftersom får utslag av att klicka in på den här unkna sidan som börjar lukta ruttet eftersom ingen (dvs. jag) städar undan, gör fint och lägger in nya fräscha prylar här. Så ikväll unnar jag er, och framför allt min mamma en ny text att plöja igenom under de kommande 2 veckorna innan jag kommer mig för att skriva något igen.


Jag har varit på bröllop ikväll vilket var HELT underbart fantastiskt kul. Nu antar ni garanterat att jag (uppklädd i finkläder och sittandes längs med ett ljuvligt långbord) åt härlig buffémat, drack gott och underhölls av härliga vänner och familj till brudparet hela kvällen lång. Men så var inte fallet. Ikväll gick jag på bröllop i avsikt att bossa i köket och hålla de ätbara punkterna i kvällsprogrammet i rullning och timade. Vi var fyra härliga tjejer som fick äran att hjälpa till på den stora dagen, däribland Lisa.

Det kanske låter som ett skitgöra att plocka andras matrester och kaffesump en hel kväll, men sanningen är att jag tycker det är himla trevligt. Det är roligt att kunna hjälpa till och få ordna och fixa. Det är helt enkelt trevligt att vara uppskattad. Jag har svårt för att sitta still och bara titta sådana här gånger, så att göra något som underlättar för andra är en naturlig handling för mig. Dessutom får man faktiskt ta del av allt som alla andra gäster får, men på ett annat vis. Förhoppningsvis och mest troligt kommer det ploppa upp bilder lite här och var på dessa flera olika bloggar.

Nu är det dags att klä på mig (ja, ni läste rätt) och gå till sängs. Fy tusan för minusgrader, blåst och icke-tätade fönster..
TJINGELING!

Jag kan bara inte lyssna på föreläsningar utan att nicka till. Det kan vara hur intressant som helst men det går bara inte! Så igår när den superduktiga fysikern Marcus Berg unnade Minervas elever (som läser fysik b) en föreläsning försökte jag verkligen hålla mig vaken. Jag hade förväntat mig att det skulle vara riktigt trist att lyssna men tji fick jag - det var oväntat roligt, intressant och begripligt. Så jag somnade inte? Jo det gjorde jag, och det kändes så jobbigt för jag ville inte missa något. Både för att det vore sjukt pinsamt om den där kända personen som inte brukar åka ut till skolor och prata såg att jag sov när han pratade - respektfullt!? Men också för att jag ville höra vad han sa. Jag vet, det låter motsägelsefullt eftersom att jag trots allt inte kunde hålla ögonen öppna. Det är som om hjärnan tror att det är vila när jag ska sitta rakt upp och ner utan att göra något annat än att lyssna. Nej, föreläsningar är inte min grej helt enkelt...

TJINGELING!

Det gäller framför allt filmer som "Harry Potter". Utan den stora filmduken, mörka lokalen proppad med människor och ljudet som är så högt att stolarna vibrerar blir det helt enkelt inte lika bra. Den här filmen har de lyckats med. Visst, det är alltid små detaljer som de har gjort annorlunda jämfört med boken. När det handlar om små saker som man lätt hade kunnat ändra utan att spilla tid eller pengar tycker jag det är en aning respektlöst att gå in och göra som man känner, istället för att kopiera direkt från källan som fillmen är baserad på.


Jag tycker i alla fall att de har gjort ett bra jobb, filmen är snyggt gjord, skådespelarna gör det bättre, musiken är mäktig och specialeffekterna känns inte allt för konstgjorda. Vad som faktiskt båda räddade och förstörde filmen var att den är uppdelad i två. Om man hade försökt trycka ihop alla delar i en film hade man missat många röda trådar som behöver knytas ihop. Men å andra sidan är det otroligt irriterande att avbryta mitt i händelseförloppet och vänta ett halvår (?) innan fortsättningen kommer.

Stämningen och känslan i salongen var i alla fall MAGISK (vitsigt ordskämt...) med all förväntan som skakade i salongluften samtidigt som biografvärden, med en mantel över axeln, introducerade filmen och fick biobesökarna att applådera när han var klar.

TJINGELING!

Bloggandet har tappat sin finess. När jag började skriva för nästan tre år sedan var syftet med bloggen ett annat än vad det är idag. Vad som tidigare var en samlingsplats med olika nischer som passar olika människor har mer eller mindre blivit till ett verktyg för marknadsföring av sig själv. För ärlig talat, vad skriver man om när man bloggar? Det var länge sedan jag läste ett inlägg med innehåll av större betydelse än vad personen i fråga vill eller inte vill ha för tillfället. Är vi så ytliga idag att allt vi vill veta om andra människor är vad de har på sig, vad de ska äta till middag, vad de ska köpa vid nästa löning, vilka de festade med förra helgen osv?

Jag ska inte dra alla över en kam, självklart finns det bloggar som fyller ett syfte. Det finns absolut de som man kan ha nytta av att läsa. Flyttar man utomlands är det ett suveränt sätt att hålla de där hemma uppdaterade om vad man har för sig. Flera bloggar är specialiserade på ett ämne där de ger tips och råd, kanske om matlagning eller fotning mm. Dessa modebloggar som ploppar upp var man än klickar sig fram är inte heller värdelösa. Självklart kan de inspirera och ge tips till oss dödliga som inte blev födda med modeögat fullt utvecklat.

Vad jag menar är att bloggvärlden blivit ett sätt att sälja och marknadsföra sin personlighet. Antalet besökare på bloggen är ett mått på hur omtyckt och populär du är. För ju fler besökare du har desto mer rolig och intressant är du, visst? Behöver vi verkligen fler faktorer som bedömer och sätter ett betyg på hur bra, eller dåliga, vi är? Det är enkelt att se vilka som kommer lyckas med sin blogg (dvs. de som får flest besökare).

Receptet på framgång inom bloggvärlden är simpelt;
- Minst en bild på dig själv och dagens outfit.
- Kort text om vad du gör, vad du borde göra, vem du ska träffa, vad du är less på och ett löfte om att snart blogga igen.

Medan dessa typer av bloggar fullkomligt gör en invasion i den relativt nya bloggvärlden förpassas bloggare med utvecklade tankar, funderingar och diskussioner till utkanten av massan. De är ytterst svåra att sålla fram ibland de resterande bloggarna vars innehåll är så lika att bloggarna skulle kunna byta blogg med varandra och ingen skulle märka något.

Egentligen är min enda undran varför man vill skriva så minutiöst och utelämnande om sig själv? Varför ger man andra chansen att hitta fel och brister? Varför tillåter man sig själv att få den tysta bedömningen av sig själv? Jag bara undrar såhär mitt i natten, faktiskt...

TJINGELING!

Jag och Lisa ligger nerbäddade i varsin bädd i vår kupé nu. För några minuter sen klev det in en mamma med sitt trötta barn här, hoppas barnet är lika trött som det verkar och somnar det med. Vi har sällskapat med Tilda och hennes kompis Marika i restaurangvagnen tills strax innan elva, mycket mysigt. Jag köpte en flaska "Ramlösa Stilla", alltså kranvatten på flaska. Känns lite som att vara utomlands att åka tåg. Plus att jag sover himla bra på tåget då det gungar och tuffar på. Att sängarna är hårda gör inget, jag sover toppen på hårt underlag! 

Jag försökte minnas sist jag åkte nattåg till Göteborg. Jag tror det var i åttan som jag åkte med Elin från klassen och bodde hos min moster i en liten stuga på deras gård. Fast vi flydde in till huset en natt och sov i vardagsrumssofforna för att det var så många tve-stjärtar i stugan.. Då var det sommar och skönt, nu är det mindre skönt ute men det blir säkert himla trevligt i alla fall. 

TJINGELING!