Ellen Bergström

Allt gör ont och allt det onda sitter i en tiondel av min kropp - huvudet. Halsen bränner, gommen är öm och varm. Näsan svider och ena kinden känns stor som en fotboll. Höger öga är svullet och hjärnan är fortfarande för stor för huvudet. Bihålorna skriker i protest mot det hemsla trycket som ligger däröver. Jag kan inte sova! DAMMIT, jag letade efter kraftiga sömnpiller (en narkosläkare, tack) för att få sova bort det onda, men inte det. Nu fortsätter jag sitta här med en kropp varm som en riktigt sprakande majbrasa! 

PANG. Dörren smälls igen hårt med en ljudlig smäll, jag hör inget eftersom de snart sprängda högtalarna i mina slitna hörlurar gör sitt bästa för att hålla omvärlden borta. De gör ett bra jobb, jag hör varken smällen eller min syster som ropar hej från vardagsrummet. På värkande fötter stapplar jag rakt in till mitt rum. Där ligger det sängkläder på sängen som jag väljer att inte se. Kroppen landar tungt på den knöliga ytan, blicken stirrar tomt i taket. Mitt hår är smutsigt, jag orkade inte tvätta det på morgonen. Oroväckande mycket hår har fallit från mitt huvud de senaste veckorna, är jag sjuk? En vanlig förkylning har i alla fall smugit sig på under dagen, typiskt. Medan musiken fortfarande kämpar för att bättra på förutsättningarna för tinnitusflyger tankar kors ovh tvärs över, genom och under huvudet. Tusentals intryck bearbetas och kopplar vidare till ytterligare händelser som läggs på hög. Hur ska allt någonsin kunna struktureras när jag knappt hinner fånga en handfull av alla snurrande tankar och intryck?

Igår gick jag ut ur mig själv för en kort stund. Kollande på personom som gick längs gatan. Solen sken och värmde hennes kropp. Hon gick med lätta steg. Musik spelandes i hennes sprängda hörlurar, lätta, lyckliga och uppiggande låtar. Hon sträckte sig i farten efter ett äpple som hängde ut över gatan. Det såg ut som i en musikal, jag vred på huvudet för att när som helst se en grupp människor komma dansandes, sjungandes och sluta upp bakom personen nedanför mig i en perfekt synkad rörelse. Det blev ingen musikal men hon fortsatte gå med lätta steg med ansiktet vänt mot solen.

Idag tittar jag i spegeln efter 12 timmars jobb. Jag behöver, eller vill inte, se mig själv på avstånd. Jag vet vad jag kommer se. Stegen hem var trötta. Musiken var tung och dyster, som om jag bestämt mig för att jag lika gärna kunde göra en grå dag kolsvart. I spegeln tittar svullna, röda ögon tillbaka på mig. Håret hänger i smutsiga testar, mina fötter är smutsfläckiga och har vattenblåsor. Händerna svider och bultar efter varma tallrikar och vassa knivar. Det känns som om hjärnan är för stor för kraniet. Näsan är obrukbar, imorgon kommer läpparna vara torra som krut.

Partydunket inifrån stan hörs klart och tydligt över till Teg. Men medan övriga jämnåriga partysugna människor studsar omkring på ett trångt dansgolv har jag krupit ner i sängen och ska sova. Tidigare ikväll var jag tillsammans med ett gäng olika människor hemma hos Krille som åker till USA på tisdag. En brak-avskeds-fest med allt från mat till lekar. När partyt förflyttades till Sommardroskan åkte jag hem. Här hemma har jag ordnat en mysig kväll för mig själv. Det är lika bra att göra det bästa av situationen.

Med tända ljus, en stooor mugg citron/ingefära-te, filt, mysig tröja, fårskinnstofflor från Mallorca och en film kröp jag ner i sängen och har aktivt kollat på en film för mig själv. Det var extremt länge sen sist och jag förstår inte varför. Det här är så fantastiskt mysigt, hoppas jag kommer ha tid för åtminstone en film mer i höst. Imorgon ska jag jobba, HALLELUJAH, och efter jobbet kanske jag och mamma stämmer träff med Anna och Carina för en liten utgång.

TJINGELING!

Järnspikarns vresmoppsigt svårstartade inlägg. Nu är det verkligen dags att jaga ut dammråttorna från den forna massproducerande inläggshålan här. Det borde inte vara så svårt med tanke på att höstens schema börjar ta form, dagarna blir kortade och fram för allt kallare, solbrännan bleknar och höstregnet snart tar tag i nyvakna människor påväg till skola och jobb. Det borde inte vara svårt att klaga ihop några fina rader med förakt mot situationen.

Helt ärligt talat är jag kluven. Ena halvan vill skriva minst fem olika inlägg med bilder och meningar som berättar om det mesta som snurrar omkring i huvudet på mig. Den andra halvan blir äcklad av det första halvan som är så ivrig på att fläka ut sig i sin totala nakenhet inför öppen beskådning. Så, var lämnar det mig som en helhet - skriv ingenting? Det går inte heller, jag gillar att skriva. Men så frågar jag mig själv "varför publicerar du texten, behåll en del för dig själv?". Problemet är bara att jag befarar att då kommer INGET att publiceras.

Äsch, strunt samma. Det här blev inget vidare (kom-ihåg-lapp till mig själv).
TJINGELING

Nej, jag skulle inte kalla mig en festprisse. Igår var ett undantag, grabbarna på Rågången styrde ihop en fantastiskt rolig fest med personer från Umeås alla hörn. I min hjärna spolar jag om kvällen fram och tillbaka för att riktigt komma ihåg och etsa fast händelserna och personerna från kvällen. Tummen upp för härliga hemmafester!


Jag är för övrigt helt dagvill, är det inte måndag idag? Jag var helt säker på det och egentligen var det bra att jag hade fel eftersom det skulle betyda att jag vid det här laget borde stått på NK och jobbat. Nej, måndag imorgon och då är vi inne på veckan där vi sätter oss i flyget och svävar iväg till Mallorca. Där stannar vi i två veckor tills vi är sypless på sol och värme och fått solbatterierna uppladdade så att de åtminstone räcker oktober månad ut.

Dags att ta tag i den här dagen. Kanske ut och gå, in med ny luft i systemet kan inte vara fel. TJINGELING

Idag har jag självutnänt mig till superwoman. För det första ska jag dikta ihop det här, sedan ska jag klä på mig gummiehandskarna och rengöra lägenheten grundligt. Om det hinns med ska jag på min ömma rumpa cykla in till stan och leta tillbehör till Mallis-resan. Nu börjar det vara brådis med dessa ärenden. Så om ni ursäktar..

Känns det inte lite befriande att slippa bli påtvingad en massa strunt och bagateller som jag envisas med att skriva om? Vänner, kamrater, amigos.. Detta är ett fantastiskt sommartecken. Det händer helt enkelt inte tillräckligt med strunt och smått irriterande saker att skriva om, och det kan utan tvekan kopplas till sommarlov. Även om dagarna springer iväg och jag inte hunnit fatta att det är juli än så känns det på många sätt och vis att det är sommar. Att det är ledighet som gäller i grund och botten. Ett annat sommartecken hittar ni under rubriken. Precis, inläggen som ändå dyker upp publiceras allt som oftast efter 02:00. Jag har vänt på dygnet. Av något underlig anledning är det flera tusen gånger lättare att skjuta på läggdags och uppstigningen än tvärtom!

Till sist vill jag säga ett stort GRATTIS till Krille som firade sin 18 årsdag igår, men även till alla som fått ett glädjande besked om antagning till Universitetet. Det kommer bli mycket firande framöver, tack och lov för det. Imorgon ska Helenas mamma firas och jag ska göra en insats för vår skadade jord genom att hoppa på cykeln och lämna bilen hemma på väg till födelsedagsmamman i Hössjö.

TJINGELING!

Det här är vad jag borde göra nu:
• Ta fram en resväska.
• Packa väskan till Stockholm.
• Ta bort nagellack.
• Raka benen.
• Vika/sortera torr tvätt.

Det här är vad jag gör:
• Sitter i en fåtölj och stirrar rakt fram eftersom jag inte kan resa mig pga träningsvärk från igår.

Det här är vad jag ska göra:
• Åka motorcykel med morbror Jonas.
• Skjutsa Signe.
• Hämta Amos.

Det blir helt enkelt inte alltid som det borde. Jag gillar inte ordet "borde", det är jobbigt, osäkert och stressande. Huvudsaken är i alla fall att jag kommer mig iväg till huvudstaden med Anna imorgon. Om jag hinner träna imorgon är det bara en stooor bonus. Som läget ser ut nu blir nog min enda konditionsträning imorgon att sista-minuten-packa innan flyget går.

Tjingeling!

Det var inte så längesen min syster - ca 4 dagar gammal, låg i mitt knä och gallskrek sig högröd i ansiktet. Just snygg start på syskonrelationen. Idag har hon fyllt fjorton år. Det var längesen hon låg i mitt knä, men nog händer det nu och då att hon gallskriker sig högröd i ansiktet på grund av mig. Oftast skriker jag tillbaka och det är väl så en syskonrelation fungerar? För vem ska man annars skrika på när uppdämd ilska måste ut? Det är en ömsesidig relation som handlar om att ge och ta. Inte sant?

Så som övriga släktingar gjort under eftermiddagen vill jag tacka Signe för att hon önskade sig grillad mat till middag, bakat 100 (för många) sorters kakor och en kamera som kommer komma väl till pass under utlandsresan. Till skillnad från sin äldre syster vet hon vad hon vill med sina födelsedagar, och det är att bli firad. Milda makter, jag vet inte om jag kan på det närmaste  föreställa mig hur hon kommer vilja ha sin 18-års dag.


I övrigt har jag ägnat dagen åt att gotta mig i solen, springa på stan, köra ut till Holmsund och ge håret en välförtjänt behandling. Den var för övrigt kopiöst prisvärd och dit kommer jag återvända nästa gång det är dags för omskötsel. När majoriteten av fotbollsfantasterna satte sig framför Brasilien - Chile matchen, satte jag mig i bilen och rattade till Ersäng där Stöcke Reunited lirade en målrik match. Jag anlände i samma stund som slutsignalen ljöd. Något som jag i vissa fall skulle kalla timing. Så istället för att sitta i en härlig kvällssol och titta på okomplicerad fotboll förvandlades EOW 901 till privattaxi och körde såväl till Carlshem som till Stöcke. I byn ute på landet har jag blivit kvar. Jag är inte riktigt redo att bosätta mig helt i stan efter ett par folktomma (SKÖNA) dagar på Bergön ute i havet. Omställningen sker successivt och jag behöver vänja mig vid folk igen. Därför sover jag på en madrass i Annas rum som så många gånger förr. Tänka sig att man kan umgås med en människa så mycket utan att bli less. Facit är att kunna vara tillsammans utan att faktiskt vara tillsammans, lätt som en plätt om ni frågar oss.

Det är nu 11 junidagar sen jag knapprade in lösenordet till den här sidan och mekade ihop något som inom bloggvärlden kallas för "inlägg". Ett tydligt tecken på att jag varit frånvarande i den här bloggbubblan är att antalet oläsa inlägg på övriga bloggar har överskridit det överddiga talet 100. En kämparinsats och en dator var vad som behövdes för att orka klicka sig igenom nyheter och bekännelser från diverse kända och okända.

Vad gör man när alla ord känns gamla, tråkiga, utnötta och fel? Vad gör man när det känns ovant att skriva ihop en hygglig text att publicera? Vad gör man när det som innan varit värt att nämna och uppmärksamma känns som fisar i rymden? Ska jag överhuvudtaget bry mig om att bygga ihop krystade meningar av uttjatade ord. Ju mer jag tänker på det, desto fånigare känns det. Det är bara att skriva - hopp upp i sadeln - ta tjuren vid hornen - sätt spaden i jorden - pennan på papperet och - skriv, allt som dyker upp.

Så när allt grubblande över min fortsatta blogginsats är över kan jag koncentrera mig på att klottra ner det som är värt att minnas av den här dagen. Det är så många dagar jag missat sen sist. Någon gång har jag hört att man inte ska blicka bakåt i tiden utan lägga fokus på framtiden och nuet. Då gör vi det, here I go again on my own... DAMABBADAA, goin' down the only road I've evere known.



TJINGELING!

Vad har hänt med relationen mellan mig och min blogg? Inget vidare samspel alls må jag säga. Kanske måste jag anstränga mig lite för att få den här relationen att rulla igen, trots allt gillar vi varandra på något vis. Idag vore en ypperlig dag att bara skriva och skriva och skriva tills fingrarna blöder eftersom att regnet ÖSER ner. Om man går ut lär man drunkna i första bästa vattenpöl. Men mina fingrar blöder redan av andra orsaker än att jag knappat på tangentbordet lite för ihärdigt. Amos fick en gitarr när han gick ut nian och den försöker vi alla lära oss att spela på. För den ovane betyder det ömma fingertoppar och många sura toner. Alla måste vi börja någonstans!

Jag funderar på att blunda för hur blöt jag kommer bli om jag går ut och ändå vandra till trafikskolan för att plugga teori där istället för hemma. Det finns ingen tid att lata sig med det plugget, bara att nöta på - dag ut och dag in tills det där kortet sitter som klistrat i handen!

TJINGELING!!