Ellen Bergström

Trots att mina händer, och hela min kropp, skakar av sömnbrist och köld tar jag mig några minuter för att summera ett antal tankar och händelser från dagen som gått. Inte så illa pinkat, right?


Jag följde med Frida till stallet i eftermiddags med en viss fjärlisinvadering i magen. Sen när tycker jag hästar är skrämmande? Jag har hållit på med dem sen jag var åtta år och har endast haft ett uppehåll sen i våras. Inte ens när jag trillade av och bröt armen höll jag mig borta från pållarna. Visst, jag red inte men jag var i stallet och kunde inte tänka mig att skippa en vecka för allt i världen. Men så idag tog jag tjuren vid hornen och traskade efter Frida där i stallet. Ju längre in bland boxar, skottkärror, höbalar, grimmor och hästtäcken vi kom desto mer insåg jag hur mycket jag saknar stallvärlden. För det finns inget mysigare, speciellt vid jul, att känna den där hästdoften i näsborrarna. Sedan tränsa en pålle och ge sig ut barbacka på en skogsväg där trädhänger övervägen, tyngda av all snö. Snacka om att hitta hem till värsta vinterlandet... Det var bara så mysigt att sitta på hästryggen och bäras fram genom den här vackra vinterkvällen. Att Frida också gjorde en kämpeinsats som coachade mig till att faktiskt arbeta med hästen ett tag och återuppleva känslan av att vara så koncentrerad på bara min egen kropps och hästens rörelser var supertaggande. Nu vill jag rida mer!

Nu är det hög tid för mig att sova, det är nämligen julavslutning på skolan imorgon och sen JULLOV!
TJINGELING

ps. JAG KLARADE VG PÅ MATTE D. YAAAAAAYYYIIEEPPPIIE!!!!

Helt ärligt, var inte popmusik bättre förr? Jag menar, hur många timmar har man inte skakat rumpa till S Cub 7 genom åren! Jag ska inte ljuga, jag kan faktiskt inte hålla mig från att sjunga med och bli helt sprattlig i kroppen när de låtarna rullar igång. Jag har för mig att de hade en serie om just denna grupp där i slutet av 90-talet som jag följde slaviskt. När den senare slutade gå på tv var jag mer eller mindre förtvivlad och mailade till tv för att få dem att visa serien en gång till. Nu ska jag spela klart albumet och skaka rumpa igen, det går bara inte att sitta still. Ibland är det lätt att bli 8-9 år igen..

TJINGELING!

ps. min favorit var alltid rachel, längst ner till höger. I wanted to be heeer, hehe!

Är det inte en helt fantastisk juldag idag? Snön är fjäderlätt och lägger sig ombonande kring husen och i träden. Den är så lätt att den tar evigheter på sig att komma till marken. Mitt i all denna snöyra går jag med ansiktet mot himlen och sträcker ut tungan för att fånga snöflingor som jag gjorde när jag var liten. Plötsligt får jag ett enormt sug efter att ta på mig riktigt med vinterkläder och busa i snön. Det är inte så ofta det händer nu för tiden. när jag försöker komme ihåg tror jag faktiskt inte att jag ektle i snön en endaste gång förra vintern. Men så tänker jag lite till och kommer fram till att det är nog så det blir när man blir äldre. Det här mysiga vinterlandskapet som landat idag uppskattas på ett annat vis nu. Jag kan gå omkring och bara kolla på snöflingorna som faller medan jag nynnar på jullåtar i skenet av den mjuka belysningen från julpynt i människors trädgårdar. Julen är allt bra vacker ändå, välkommen till mig julkänslan!

Tjingeling!

Jag brukar inte se film speciellt ofta även om jag tycker det är roligt med olika historier, påhittade som verkliga. Jag skulle nog kalla mig själv för en allätare av filmer. Visst föredrar jag vissa typer framför andra men allt som oftast kan jag plöja genom halvtaskiga filmer utan att somna... 


Saken jag ville komma till var ett filmtips faktiskt. Förmodöigen har de flesta redan sett den men jag ska ändå lyfta fram den i ljuset lite till. CHANGELING. Helt fantastisk film baserad på en sann historia om en kvinna som mister sin son i Los Angeles på 1920-talet och hennes kamp för att hitta honom igen. Supertung film som präglas av en hopplös och förtvivlad känsla. Men trots det helt fantastiskt att man kan bli så engagerad i en annan människas öde.

Tjingeling!

Jag tror vi kommer bli fast i den här kylan tills det inte finns en enda rörlig människa kvar på dessa breddgrader. Alla kommer frysa till små isstatyer tills jordens medeltemperatur gått upp ca 10 grader så vi tinar igen. Det är verkligen inte ett klimat som jag prisar till gudarna. Det är fantastiskt vackert ute med rimfrost och vita landskap. Inget snack om den saken, men den här tiden hade inte behövt vara en sån lång period.

Med det sagt tänker jag stänga ner det här och krypa in under en varm filt. Eller kanske dra på mig löparkläder och dra ut en 30 min?

TJINGELING!

Idag är en såndär dag som aldrig verkar vilja bli riktigt bra. Det började redan igår när jag skulle gå och lägga mig med att jag verkligen inte kom i säng innan 01:30. Det i sin tur ledde till att jag verkligen inte steg upp vid åtta som jag hade tänkt. Det innebar också att jag gav upp försöket att stiga upp lite tidigt och somnade om tills kvart i elva. Då steg jag visserligen upp och käkade frukost, duschade håret och sminkade mig snabbt. Håret hann blåsas så att jag, mot förmodan, var i tid till skolan. Men inte heller det skulle lyckas idag. Den här gången var husnyckeln spårlöst försvunnen. Jag letade ÖVERALLT i fickor, lådor, under kläder, i kakburkar - you name it, men ingen nyckel. När jag irrat omkring i en kvart och missat två bussar stoppade jag uppgivet handen i jackfickan och vad låg där om inte NYCKELN!?

Så dagen började trassligt, blev aldrig riktigt vaken. Jag kände mig trött och vimsig, nästan lite yr. Så jag drog ut på tiden och gick till träningen en timme senare, var med på Body Pump passet men gjorde egentligen ingen insats för att få ut speciellt mycket utav den. Sen blev jag sittandes i en fåtölj på IKSU medan jag pratade med Anna i telefonen. Jag ORKADE INTE resa mig och gå ut till bussen. Hemma hade jag som plan att räkna matte - den sket sig. Jag åt sen middag, pratade med Anna som dök upp och sen var det dags att packa ihop för att åka till pappa några dagar.

Så utan att orka skriva roligare än så säger jag:
TJINGELING!

Att vara flerspråkig är fantastiskt. Nu antar ni säkert att jag syftar på talande språk som engelska, italienska, svenska, kinesiska osv. Men inte idag, nu sitter jag på bussen och framför mig sitter en man som både är blind och stum. Med sig har han en assistent som hjälper och pratar med honom. Om vad vet jag förstås inte.. Men genom att titta på då han tecknar med sina händer och sedan ta hans ena hand i sin och svara med samma slags tecken, som han då får känna, kan de ha en dialog. Vad jag nu ville peka på i det här är språket för de döva, och speciellt för den som dessutom är blind. Jag tycker det är otroligt hur man kan lära sig att kommunicera när man saknar det, för oss andra, så självklara talet och synen. Även fast jag nu inte förstod ett skvatt av vad de pratade om så kändes det som om jag fick titta in i en annan värld för en stund. Jag skulle nästan vilja beskriva den som magisk, kanske för att jag inte har någon aning om vad som händer där.

TJINGELING!

 

TJINGELING!

När jag kom in efter att ha sprungit slängde jag av mig svettkläderna och stretchade för mig själv på mattan i mitt rum. Samtidigt som musklerna fick sträcka ut sjöng jag med i en låt som jag inte kunde men gillade, stirrade upp i taket och tänkte säkert tusen saker som jag inte kommer ihåg alls nu. Tänk så många sådana stunder man samlar på sig under ett helt liv. Kanske inte just stretchande på sitt rum, men för sig själv där man gör saker som man inte längre reflekterar över eftersom de är så självklara för en själv. Det är i de stunderna man verkligen är sig själv, för när är man annars sig själv ut i fingerspetsarna om inte när man är helt själv? Tänk då hur lite man faktiskt känner personerna omkring sig. Man är ju faktiskt inte med när de har sina "ensamma, egna stunder" där de är sig själva till 100%. Egentligen är det väl inte precis vad man gör som utmärker vem man är, men vad man tänker. Det är grymt svårt att veta vad någon tänker på när det får tid att vara för sig själva och det är vad jag menar med att vi knappast känner många i vår närhet!

TJINGELING!

Ja, det är sant. Jag ska skriva ett inlägg till min moder eftersom får utslag av att klicka in på den här unkna sidan som börjar lukta ruttet eftersom ingen (dvs. jag) städar undan, gör fint och lägger in nya fräscha prylar här. Så ikväll unnar jag er, och framför allt min mamma en ny text att plöja igenom under de kommande 2 veckorna innan jag kommer mig för att skriva något igen.


Jag har varit på bröllop ikväll vilket var HELT underbart fantastiskt kul. Nu antar ni garanterat att jag (uppklädd i finkläder och sittandes längs med ett ljuvligt långbord) åt härlig buffémat, drack gott och underhölls av härliga vänner och familj till brudparet hela kvällen lång. Men så var inte fallet. Ikväll gick jag på bröllop i avsikt att bossa i köket och hålla de ätbara punkterna i kvällsprogrammet i rullning och timade. Vi var fyra härliga tjejer som fick äran att hjälpa till på den stora dagen, däribland Lisa.

Det kanske låter som ett skitgöra att plocka andras matrester och kaffesump en hel kväll, men sanningen är att jag tycker det är himla trevligt. Det är roligt att kunna hjälpa till och få ordna och fixa. Det är helt enkelt trevligt att vara uppskattad. Jag har svårt för att sitta still och bara titta sådana här gånger, så att göra något som underlättar för andra är en naturlig handling för mig. Dessutom får man faktiskt ta del av allt som alla andra gäster får, men på ett annat vis. Förhoppningsvis och mest troligt kommer det ploppa upp bilder lite här och var på dessa flera olika bloggar.

Nu är det dags att klä på mig (ja, ni läste rätt) och gå till sängs. Fy tusan för minusgrader, blåst och icke-tätade fönster..
TJINGELING!

Jag kan bara inte lyssna på föreläsningar utan att nicka till. Det kan vara hur intressant som helst men det går bara inte! Så igår när den superduktiga fysikern Marcus Berg unnade Minervas elever (som läser fysik b) en föreläsning försökte jag verkligen hålla mig vaken. Jag hade förväntat mig att det skulle vara riktigt trist att lyssna men tji fick jag - det var oväntat roligt, intressant och begripligt. Så jag somnade inte? Jo det gjorde jag, och det kändes så jobbigt för jag ville inte missa något. Både för att det vore sjukt pinsamt om den där kända personen som inte brukar åka ut till skolor och prata såg att jag sov när han pratade - respektfullt!? Men också för att jag ville höra vad han sa. Jag vet, det låter motsägelsefullt eftersom att jag trots allt inte kunde hålla ögonen öppna. Det är som om hjärnan tror att det är vila när jag ska sitta rakt upp och ner utan att göra något annat än att lyssna. Nej, föreläsningar är inte min grej helt enkelt...

TJINGELING!

Det gäller framför allt filmer som "Harry Potter". Utan den stora filmduken, mörka lokalen proppad med människor och ljudet som är så högt att stolarna vibrerar blir det helt enkelt inte lika bra. Den här filmen har de lyckats med. Visst, det är alltid små detaljer som de har gjort annorlunda jämfört med boken. När det handlar om små saker som man lätt hade kunnat ändra utan att spilla tid eller pengar tycker jag det är en aning respektlöst att gå in och göra som man känner, istället för att kopiera direkt från källan som fillmen är baserad på.


Jag tycker i alla fall att de har gjort ett bra jobb, filmen är snyggt gjord, skådespelarna gör det bättre, musiken är mäktig och specialeffekterna känns inte allt för konstgjorda. Vad som faktiskt båda räddade och förstörde filmen var att den är uppdelad i två. Om man hade försökt trycka ihop alla delar i en film hade man missat många röda trådar som behöver knytas ihop. Men å andra sidan är det otroligt irriterande att avbryta mitt i händelseförloppet och vänta ett halvår (?) innan fortsättningen kommer.

Stämningen och känslan i salongen var i alla fall MAGISK (vitsigt ordskämt...) med all förväntan som skakade i salongluften samtidigt som biografvärden, med en mantel över axeln, introducerade filmen och fick biobesökarna att applådera när han var klar.

TJINGELING!