Järnskrot all over tha plazee

Hej hopp i vårgrönskan! (Blir lycklig så fort jag ser träden mot den blå himlen, wonderful)

Något som inte är lika wonderful är de gigantiska metallinstallationerna som placerats i min mun. Så här en vecka efter isättandet har jag börjat vänja mig, men dagarna fram tills nu har inte varit underbara. Tungan fastnar i vassa kanter och blir mer eller minde uppskuren i sidorna. Sedan har vi de pyttesmå (NOT) utskotten som sticker ut i kinden i överkäken. Underligt att de inte gått igenom än faktiskt. Kort och gott har det varit kämpigt att äta vanlig mat och svälja vanlig vätska. Allt som ska passera munnen har varit problematiskt när jag tänker efter. Men inte kan man sluta äta för det inte? Nej, det är bara att härda. För vaxet som de försedde mig med på folktandvården smakar apa och smälter efter en halvminut i min (uppenbarligen) heta mun.

Jag tycker ändå (trots att jag mer eller mindre nyss spytt galla över åbäket som ska vara kvar i flera.. ÅR) det känns kul att vara igång med tandregleringen. Mest så att den kan ta slut någon gång sen. Jag valde också att låta dem sätta in själva järnvägen efter alla uppvaktningsdagar är avklarade, bal, födelsedag och student. Det känns faktiskt helt okej måste jag säga!

Dags för hemgång. Tjingeling!

Det ordnar sig, det gör det alltid.

Hej allihopa.
Hej hej hallå.
Hej goddag, tack goddag, hej goddag.
Hur är läget? Jo, tack.. såhär är det:
Ännu en gång står vi inför samma gamla problem som vanligt.
Dom ofantligt stora, och dom pyttesmå.
Och jag vet som vanligt inte hur vi ska lösa dem eller komma över de
här sakerna som står mellan oss och total lycka.
Men... Vad jag tror är, att om vi skiter i det och inte gör ett piss
så kommer nog tiden att lösa hela grejen.
För tiden har en sån magisk effekt på oss.
Mañana mañana... eller manana manana som vi säger.



Skjut på det, skjut på det, skjut på det...


RSS 2.0